Efter att regeringen lagt fram sin budget med samarbetspartierna Centerpartiet och Liberalerna presenterade oppositionspartierna sina budgetmotioner i riksdagen. Eftersom Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna närmat sig varandra har förutsättningarna för ett ”konservativt block” beskrivits som gynnsamma. Den som läser framför allt Moderaternas och Sverigedemokraternas budgetmotioner inser dock att skillnaderna mellan partierna är större än likheterna.
Moderaterna prioriterar sänkt skatt på arbete och investeringar. M vill inte heller spendera alltför mycket nu om pandemin visar sig bli värre och det behövs mer satsningar framöver. Det är en sådan budget man kan förvänta sig från ett potentiellt regeringsparti: ansvarsfullt och välavvägt. Därför måste Ulf Kristersson ha fått huvudvärk av att läsa flera av förslagen från SD, det parti han öppnat för budgetsamarbete med. ”Det är bara dålig politik. De attackerar helt fel problem”, konstaterade han (DN 6/10).
Det är lätt att hålla med Kristersson. SD:s huvudnummer är ett centralt administrerat stöd till hushållen: CASH. Det låter som en förkortning hämtad ur Gröngölingarna som knattarna i Kalle Anka är med i, men är snarare inspirerat av ett stöd som Trump-administrationen har fått igenom i USA. Tanken är att varje medborgare ska få 10 000 kronor (5 000 kronor för små barn) helt kravlöst för att ”öka konsumtionsbenägenheten”. SD menar alltså att CASH är nödvändigt för att få fart på ekonomin.
I verkligheten tyder inte mycket på att det skulle vara fallet. En ny rapport från Swedbank visar att konsumtionen nästan har återhämtat sig sedan coronapandemin bröt ut och nu ligger stabilt strax under förra årets nivåer. På vissa varor och tjänster som heminredning, renovering och hemelektronik spenderar svenskar rentav mer än förra året. Allt fler köper husdjur och bostadspriserna når nya höjder, så även i Sörmland (SN 9/9). Utgifterna är dock, föga förvånande, mindre än tidigare på hotell- och restaurangbesök. Anledningen till det är förstås pandemirestriktionerna, inte att det saknats ett pengaregn med allt åt alla.
Att hantera statens finanser är ingen lekstuga. Dyra, ogenomtänkta och felriktade åtgärder leder till att människor förlorar sina jobb och får sämre välfärd. Partier som inte kan bära det ansvaret borde inte släppas i närheten av Finansdepartementet. Inte heller är det första gången som SD visar en lättvindig inställning till skattepengar. 2018 hade man ett hål på 30 miljarder i sin budget, och var det enda riksdagspartiet som inte fick plus och minus att gå ihop i sin egen budgetmotion.
Nu vill man lägga över 80 miljarder netto på en åtgärd som inte behövs, ökar statsskulden och inte hjälper fler i arbete. Att kopiera ett amerikanskt förslag är obegripligt. Dels visar utvärderingar av det amerikanska stödet att mindre än hälften faktiskt gick till konsumtion, dels har Sverige ett mer utbyggt socialförsäkringssystem som gör CASH-liknande engångsbidrag överflödiga.
Kritiken mot SD brukar rikta in sig på saker som partiets företrädare sagt och gjort. Därför kommer partiets politik alltför ofta undan oskadd och osynad. Det borde den inte göra. Genom sin budgetmotion har SD än en gång visat att man inte förtjänar att komma i närheten av svenska folkets plånböcker.