För lite drygt en vecka sedan föreslog regeringen att covid-19, från och med april, inte ska klassas som en samhällsfarlig sjukdom. De lagar och regler som hör därtill upphävs. Detta är något som de flesta längtat efter i över två års tid.
En av de branscher som pandemin slagit absolut hårdast mot är kultursektorn. Genom restriktioner om publikantal, alkoholservering och begränsade öppettider har allt ifrån musik-, teater- och annan scenkonst stenhårt begränsats. Detta har påverkat den lilla, mer okända kulturarbetaren såväl som de stora, välkända musikerna och skådespelarna.
I promenaden tillbaka mot det samhälle vi levde i innan pandemin slog till i Sverige och världen måste vi se till att vår konsumtion av kultur tar fart på nytt. Kulturen klarar sig inte utan sin publik. Samtidigt spelar kulturen en stor roll för oss. I oroliga tider med krig, konflikter och annat elände är det av största vikt att människor både ska kunna fly bort från verkligheten och få uttrycka sina upplevelser av det hemska.
Kultur speglar alltså en stor, viktig och betydande roll för oss alla. En av de viktigaste krafterna för kulturens utveckling och tillväxt är de unga. Det ska förvisso konstateras att den yngre generationen är, liksom den alltid varit, alltid intresserad av sin aktuella sub-kultur. Under 1970- och det tidiga 80-talet rådde en punkkultur, med en uttalad vilja av att provocera och band som Ebba Grön och KSMB var allmänt poppis.
Dagens unga tillhör i stället mer av en street- och hiphopkultur, men med samma tanke av att vilja sätta sig emot samhällets rådande normer och där artister som Greekazo och 1.Cuz sätter den musikaliska agendan. Men kulturen är så mycket mer och bredare än de trendigaste musikerna på Spotifys svenska topplista. Samma fascination och coolhetsfaktor borde även finnas i teater, litteratur, dans och andra typer av kulturutövande. Det måste bli coolt att vara kulturintresserad.
Detta handlar inte om vad som är fin- och vad som är fulkultur. Det ska, och bör inte, läggas någon värdering i vad som är “bra” kontra “dålig” kultur – framför allt inte från politiskt håll. Men att den kultur som konsumeras av unga behöver bli bredare, mer förekommande och finna nya arenor är däremot ett faktum.
Sverige behöver helt enkelt en mer kulturintresserad generation av unga som fascineras av mer än enbart musiken. Sverige behöver fler pretentiösa kulturintresserade, som drivs av lust att såväl producera som konsumera kulturen. Det skulle kunna vara mer provocerande än vi anar.
Det är inte bara kulturbranschen som skulle gynnas av den här typen av breddat kulturintresse. Genom att göra det coolt att konsumera alla former av kultur utvecklas människors möjligheter att fly från verkligheten eller att fördjupa sig i den liksom att uttrycka sig, men det stärker även människors allmänbildning.
Låt 2020-talet präglas av mer än restriktioner, sjukdom och bråd död. Låt 20-talet bli årtiondet då kulturens alla skiftande miljöer utvecklas, lever och frodas.