Socialchefen i Gnesta skickades hem på dagen, utan att hon fick veta varför. På något sätt var det grundat i något som kom från personalhåll, men som inte hade anmälts eller skrivits ned någonstans. Socialnämndens ordförande fick inget veta. Ordergivningen gick i stället inom Socialdemokraterna till det egna kommunalrådet och därefter till kommunchefen. Koalitionspartnern Moderaterna hölls utanför.
Fallet blev en följetong, en anmärkningsvärd historia som har fått skarp och berättigad kritik, från exempelvis socialchefens fackliga ombud Vision.
Någon annan en väg ut ur historien för den avstängda socialchefen blev till slut svår att se. I gårdagens SN (21/8) kunde ni läsa om att anställningen hade avslutats via en ekonomisk uppgörelse. Trycket för kommunen att få frågan ur världen bör ha varit högt.
Det har varit ett omfattande gnissel inom den styrande tvåpartikoalitionen som en följd av fallet. Inget parti accepterar att bli placerat på läktaren i ett samarbete och samtidigt tvingas bära ansvar för andras beslut. Kommunalrådet Anna Ekströms (M) reservation mot avtalet med socialchefen visar att det gamla ingalunda är glömt.
Allt som allt är detta en historia med idel förlorare. Socialchefen fick lämna sitt jobb, utan att det blev klart varför hon behandlades på det viset. Kommunledningen tog skattebetalarnas pengar och köpte sig ur knipan. Det lär knappast spela någon större roll i nästa val för väljarna, men för relationerna mellan S och M har det definitivt gjort det.
Här finns dock för Gnestas del något akut att lära vad gäller ledarskap och förtroende för chefer inom en offentlig organisation.
En chef i offentlig förvaltning har ofta en mycket utsatt position. Yrkesrollen måste få den uppbackning som krävs för att fungera. Framför allt vid de tillfällen som det blåser hårda, iskalla vindar inom och utanför organisationen.
Ingen chef är ovillkorligt älskad av samtliga underställda. Kritik och missnöje ingår i jobbet, befogat såväl som obefogat. En ordning där tunga chefer abrupt kan skickas hem med bryska metoder och på anmärkningsvärt oklar grund, är ohållbart och dyrköpt. Även om det så skulle finnas personliga motsättningar mellan ledare behöver kommuner som Gnesta ha en rak och genomskinlig ordning i synen på chefskap och ansvar.
Tydlighet i uppdrag och förtroende är ett minimikrav. Annars blir det svårt att rekrytera rätt kompetens till svåra, utsatta positioner. Att chefer mer styrs mer av rädsla än målmedvetenhet är förödande. Det ger ledare som inte vågar ställa krav, inte vågar ta obekväma beslut eller ens gräva i frågor som riskerar att bli kontroversiella. Organisationen slutar fungera.
När den nya kommunchefen tillträder i oktober måste chefernas arbetsmiljö hamna högt på agendan. Det finns till synes en hel del att göra.