2019 kontaktades Harry Miller, en 53-årig egenföretagare och före detta poliskonstapel, av polisen i brittiska Humberside. En person hade hört av sig till polisen och klagat på en dikt som Miller delat på sociala medier och som kunde uppfattas som kränkande mot transpersoner. Under samtalet förklarade polisen att även om detta inte var olagligt i sig utreddes ärendet som en ”icke-brottslig hatincident”. På frågan om varför polisen utredde fallet om det inte var ett brott fick Miller det nästan dystopiska svaret: We need to check your thinking (”Vi måste kontrollera ditt tänkande”).
Med denna anekdot inleds den brittiska journalisten Andrew Doyles nya bok Free Speech And Why It Matters, som utgör ett försvarstal för yttrandefriheten mot många av de vanligaste invändningarna mot den. Doyle tar till exempel fasta på att kritik mot inskränkningar av yttrandefriheten allt oftare avfärdas som en konservativ talepunkt. På senare tid har exempelvis Sverigedemokraterna gått till storms mot teknikföretag som Facebook och Twitter, som anses tysta vissa politiska aktörer. Men yttrandefrihet är ingen höger- eller vänsterfråga, utan går bortom sådana ideologiska skiljelinjer eftersom alla former av debatt bygger på yttrandefrihetens existens.
Incidenter som den som drabbade Henry Miller hör visserligen till ovanligheterna i västerländska demokratier, men illustrerar likväl hur yttrandefriheten kommit att inskränkas med på ytan goda intentioner. Som yttrande- och tryckfrihetsexperten Nils Funcke skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter (11/7) förutsätter fri åsiktsbildning att regeringen och myndigheter inte försöker styra vad som bör och inte bör uttryckas.
På den punkten brister Sverige idag i flera avseenden. Den omtalade rapporten ”Så fri är konsten” från Myndigheten för kulturanalys pekar till exempel på hur konst och kultur ges i uppdrag att leda till vissa samhällseffekter genom kriterier för att få statligt kulturstöd. Det är förvisso ingen rättighet att få sådana stöd, men då kulturlivet i Sverige till stor del är beroende av offentliga bidrag utgör det en tydlig begränsning av den konstnärliga friheten. Detsamma kan sägas om kriterier för offentliga stöd till medier, trossamfund och civilsamhällesorganisationer.
Syftena med dessa kriterier är ofta välvilliga – som att främja mångfald och jämställdhet – men effekten blir hämmande för yttrandefriheten i bred mening. Det leder också till en mindre vital demokrati. För även om yttrandefrihet i grunden är en individuell rättighet så har den också ett kollektivt värde. I en stabil demokrati som Sverige utgör avvikande åsikter inte något större hot mot styrelseskicket. Tvärtom är det just behovet av och förmågan att hantera en mångfald av åsikter som ger demokratin dess existensberättigande. Risken är snarare att det uppstår en alltför snäv konsensus och strikta informella gränser för vad som bör uttryckas offentligt – åsiktskorridorer, som det brukar kallas.
Yttrandefriheten är ofta svår att försvara eftersom det sällan är okontroversiella åsikter som behöver dess skydd. Det bästa argumentet för att inte politisera yttrandefriheten och göra det till en höger/vänster-fråga är kanske därför att föreställa sig vad som kan hända om de politiska maktförhållandena ändras. En dag kanske det är hos dig det knackar på dörren för att någon ska kontrollera ditt tänkande.