Från Kaliningrad till Pyongyang går en järnridå bakom vilken journalister arbetar med risk för sitt och sina anhörigas liv. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta årets upplaga av Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, som presenterades i samband med Pressfrihetens dag den 3 maj. 

Aldrig tidigare i indexets 20-åriga historia har pressfriheten varit tillbakatryckt i så många länder. I Ryssland finns inga oberoende medier kvar – efter att den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes har Kreml dragit åt tumskruvarna. Till och med Novaja Gazeta, vars chefredaktör Dmitrij Muratov fick Nobels fredspris så sent som förra året, har slutat rapportera. 

Till och med i EU-länder som Malta och Slovakien har journalister mördats de senaste åren till följd av politiskt känsliga avslöjanden. I Reportrar utan gränsers index är det bara åtta länder där situationen för pressfriheten anses vara bra: Norge, Danmark, Estland, Finland, Irland, Portugal, Costa Rica – och Sverige. 

Det är dock inte skäl för svenska medier, publicister och beslutsfattare att vara självbelåtna. För även om pressfriheten är stark här finns det mer att göra för att svenska medier ska kunna hantera auktoritära staters påverkansoperationer, och för att hjälpa journalister som blir förföljda i sina hemländer.

För det första har svenska medier vid ett flertal tillfällen de senaste månaderna visat sig ha svårt att förhålla sig till diktaturers propaganda. Så sent som häromveckan beskrev till exempel nyhetstjänsterna TT och Omni det som att den ukrainska staden Cherson styrdes av ”ryskstödda styrkor” snarare än vad det faktiskt rörde sig om: en militär ockupationsmakt. Som skribenten Patrik Oksanen påpekade var det lika märkligt som att beskriva det som att Norge styrdes av ”tyskstödda styrkor” under andra världskriget.

Det är inte första gången något sådant händer: TT har tidigare återgett händelseutvecklingen på Krim som om den vore organiserad underifrån, snarare än en militär ockupation som försökte vinna legitimitet med en riggad folkomröstning. 

I en tid när såväl den ryska militären som Folkets befrielsearmé i Kina ser information som vapen i sin krigföring måste svenska journalister bli bättre på att förstå hur dessa påverkansoperationer fungerar, och på att se igenom dem. Mediekoncerner skulle med fördel kunna inleda ett samarbete med till exempel Försvarshögskolan för att höja kompetensnivån genom uppdragsutbildningar.

Svenska publicister, myndigheter och kommuner skulle också kunna göra mer för att stötta de journalister som nu tvingas fly länder som Ryssland, Ukraina och Belarus. Kommuner som vill värna yttrandefriheten kan till exempel erbjuda journalister som lever under hot i sina hemländer en fristad under två år. 

För ett par år sedan skickade Liberalerna in en motion till kommunstyrelsen om att göra Nyköping till en fristad, men frågan skulle med fördel kunna lyftas på nytt i ljuset av kriget i Ukraina. I dag står ungefär 500 personer i kö till fristadssystemet, och ukrainska skribenter som hamnar i den kön kommer rimligen inte att få fristad förrän inom något år (P4 Sörmland 28/2). 

Därför behöver fler kommuner erbjuda fristad. Att pressfriheten är på tillbakagång globalt kan verka som en stor och svår fråga, men även lokalt går det att dra sitt strå till stacken för att ge utsatta journalister en drägligare tillvaro.