Intervjun med statsminister Stefan Löfven (S) i SVT:s Agenda (14/6) bekräftade behovet av en rejäl granskning av hur smittskyddskrisen har hanterats och vilka lärdomar som bör dras. Löfven bjöd mer på ett försvarstal än på en sammanhållen bedömning. Kanske var det att vänta. 

Regeringen har mer formellt stått för besluten, men har på sistone övergått till att försvara det egna agerandet mer än att diskutera som behövs framöver. Ett mer politisk-praktiskt arbete, inklusive strategiska bedömningar, har främst legat på tre myndigheter, samt kommuner och regioner. 

Det är inte läge för regeringen att prioritera skyddet av självbilden. Prioritera att kraftfullt begränsa smittspridningen, öka testningen och förstärk smittspårningen på nytt, manar Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson. Han är inte ensam, men tydligast. Peka med hela handen.  

På lite längre sikt är det ett måste att närmare nagelfara Sveriges strategi. Gärna via en granskningskommission. Förutsatt att den ges vida befogenheter att söka svagheter, otydliga ansvarsförhållanden och strategiska felgrepp –  och jämföra med omvärlden. Men även söka goda exempel, insatser och lösningar som går att lära av. Och ge svar, före nästa val.

Krisen är inte över, men det är möjligt att börja granska det som gjorts. 

Skyddsåtgärder och arbetsrutiner, hela beredskapen för svår smitta på landets äldreboenden behöver sättas under lupp. Ta även intryck av den debatt som uppstått om hur redan allvarligt sjuka människor, ofta multi-sjuka, på våra äldreboenden ska behandlas i livshotande läge. Om det medför ökad risk för sköra patienter att flyttas till intensivvård och sjukhus, då behöver sådana prioriteringar vara öppet kommunicerade. 

Råden för evenemang med stor risk för trängsel måste nagelfaras. Var det rätt att snabbt stoppa stora folkrika samlingar och tävlingar? Varför valdes i så fall en inte mer nitisk kontroll av barer och pubar, uteserveringar och nattklubbar? Brist på befogenheter eller ledarskap? 

Om svensk krisstrategi ska bygga på frihet under ansvar, hur viktigt är det då att kontrollmyndigheter och annat slår ned på situationer där friheten inte används på ett ansvarsfullt sätt? Den avvägningen är väsentlig. 

Gjorde Finland rätt när dess regering stängde av hela Nyland och huvudstadsregionen från övriga landet? Borde vi tänka mer i särskilda åtgärder för särskilda regioner än nationella? Borde Stockholms län ha stängts av från övriga landet i ett tidigt skede, med tanke på befolkningstäthet och risk för smittspridning?

Vilket ansvar har kollektivtrafiken i pendlingstider när social distansering är ett måste? Att tvingas fara i ett fullknökat tunnelbanetåg eller en välfylld buss, är detta ens rimligt? 

Hur mycket har den mjukare linjen för jobb och pendling jämfört med omvärlden – och åtgärderna för att stötta drabbade företag och entreprenörer – minskat åderlåtningen av näringslivet och begränsat ökningen av arbetslösheten?

Sjukvården har fått dra ett stort lass. Många av de statliga åtgärder som vidtogs lyftes fram med argumentet att det skulle begränsa belastningen på sjukvårdsregionerna och framför allt dessas intensivvårdsenheter. Hur fungerade detta? Hur påverkade det ökade trycket personalens uthållighet och återhämtning? 

Sverige har, oavsett om man tycker att smittskyddshanteringen har varit bra eller dålig, mycket att lära.