Den amerikanske författaren Nathaniel Hawthorne skrev en gång att ”Ord, så oskyldiga och maktlösa i en ordbok, blir så kraftfulla i händerna hos någon som vet hur man kombinerar dem.”
Ord formar – på gott och ont – vår förståelse av världen, påverkar våra sinnesstämningar och kan inspirera till handling. För den ryska statsledningen och dess soldater i Ukraina har språket varit ett vapen precis som stridsvagnar, granatkastare och luftvärnsrobotar.
Utan den förvridna förståelsen av Ukraina som präglar Vladimir Putin och den ryska regimens övriga ledarskikt hade kriget i Ukraina nog inte varit möjligt till att börja med. Med Putins narrativ om Ukraina blir till och med massakrer som den i staden Butja utanför Kiev försvarbara.
För att kunna begå den sortens handlingar krävs det att man ser sina offer som något mindre än människor. Grunden för massakrer, människorättsbrott och folkmord läggs därför genom ett avhumaniserande språk. Ett sådant språk kan föregå de mest vedervärdiga och fasansfulla handlingar.
Detta var också precis vad som hände i Butja. Några dagar innan Butja återtogs av ukrainska styrkor meddelade den statliga ryska nyhetsbyrån Interfax att en namngiven befälhavare var ansvarig för att ”rensa ut” bostadsområden utanför Kiev, som om de boende vore ovälkomna skadedjur.
På plats i Butja gav en kvinna sitt vittnesmål till människorättsorganisationen Human Rights Watch. Hon berättade om publika avrättningar av unga män, och hur de ryska soldaterna sagt till henne och andra åskådare att inte oroa sig för att: ”Ni är normala – och det här är smuts. Vi är här för att tvätta bort smutsen åt er.” Åtminstone 300 civila uppskattas ha mördats i Butja.
I en text av den Putinvänliga filosofen Timofej Sergejtsev för den statliga ryska nyhetsbyrån RIA Novosti beskrivs målet med kriget i Ukraina klart och tydligt: den ukrainska nationen ska utrotas. I Putins parallella universum har ukrainskhet blivit synonymt med nazism, och för att rensa bort den påstådda nazismen måste allt som är ukrainskt utplånas. ”Ukronazism utgör ett mycket större hot mot världen och Ryssland än Hitlers version av tysk nazism”, skriver Sergejtsev. På så sätt görs ord till lögner, och lögner till krigsinstrument.
De här metoderna är så klart inte nya. I själva verket är skeendet slående likt hur det såg ut den senaste gången det pågick ett storskaligt krig i Europa, i forna Jugoslavien på 1990-talet. S-politikern Aida Hadžialić, som själv flydde från Bosnien, har till exempel beskrivit hur hennes hemstad Foča under en period bytte namn till Srbinje (”Platsen där serber bor”.) Det var inget mindre än ett sätt att försöka sopa bort alla spår av de andra människor som en gång bott där (DN 5/4).
Någonstans här finns också en lärdom för oss i det jämförelsevis trygga Sverige. Ord utgör inte våld i sig, men kan lägga grunden för våldshandlingar. De senaste åren har studier till exempel visat att hatbrotten mot invandrare ökade i Storbritannien i samband med Brexit-omröstningen, och att detta drevs av inflammatorisk retorik. På samma sätt kan hets mot olika grupper i Sverige föda mer våld. Att inte medvetet spä på sådana tendenser är ett ansvar som var och en av oss delar.