Blake Pettersson föddes i USA 1984 med en brittisk mor och en svensk far och kunde i enlighet med dåvarande lagstiftning erhålla ett svenskt medborgarskap. 1992 folkbokfördes Blake i Sverige tillsammans med sin mor. Men efter att Solna tingsrätt år 2000 förklarat att Blakes påstådda far inte var hans biologiska, beslutade Skattemyndigheten att dra tillbaka Blakes medborgarskap eftersom det var utfärdat på felaktiga grunder.
Länsrätten såväl som Kammarrätten avslog hans överklaganden, men Regeringsrätten (det som i dag är Högsta Förvaltningsdomstolen) fann till sist att Regeringsformens andra kapitel och dess sjunde paragraf – som stadgar att “Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap” – inte var förenligt med Skattemyndighetens beslut, och Blake fick tillbaka sitt svenska medborgarskap.
Det skulle komma att ta åtta år och tre nya vändor i domstolar innan Blake fick ersättning för den kränkning han hade utsatts för. Fortfarande finns inget lagstöd för att kompensera för grundlagskränkningar, trots att grundlagen juridiskt sett innefattar våra högst rangordnade friheter och rättigheter. Under tiden som Blake varit utan medborgarskap nekades han deltagande i två allmänna val och en folkomröstning, samt förhindrades att bli polis och att göra militärtjänstgöring.
År 2014 tilldömde till sist Högsta Domstolen Blake ett skadestånd på 100 000 kronor, men det är fortfarande oklart vad prejudikatet har för betydelse för andra rättigheter.
Det är mot bakgrund av detta som det 2018 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppgift att undersöka förutsättningarna att införa en lagstadgad rätt att få skadeståndsanspråk baserade på grundlagsskyddade rättighetskränkningar prövade i rätten.
Betänkandet föreslår en ny skrivning i skadeståndslagen som skulle garantera en sådan rätt, samt föreslår att bestämmelsen träder i kraft redan den första januari 2022. En sådan bestämmelse motiveras bland annat med att Regeringsformens roll förstärks i rättstillämpningen, vilket ska stärka rättsordningens legitimitet och dess demokratiska förankring. Kommittén menar också att bestämmelsen bättre skulle säkerställa de rättsstatliga värdena om effektivitet och förutsebarhet i lagstiftningen.
Kommittén påpekar emellertid att alla felsteg av det offentliga som berör de friheter och rättigheter som skyddas i Regeringsformen inte skulle vara föremål för berättigade skadeståndsanspråk, utan det ska röra sig om faktiska fall av kränkningar. Eftersom anspråken på ersättningar och skadestånd för rättighetskränkningar idag är mycket begränsade är den möjliga invändningen att reformen skulle göra att folket skulle anstorma domstolarna med sina anspråk och att det därför skulle stå skattebetalarna mycket dyrt. I själva verket innebär reformen en ganska marginell utvidgning av det generella rättsskyddet.
Men reformen är likväl nödvändig och varmt välkommen. Det är inte värdigt att folk får sina medborgarskap indragna eller andra grundlagsskyddade rättigheter kränkta i lagens namn. När det sker måste det finnas goda möjligheter att få ersättning.