Infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD) har ansvar för att lösa upp knutarna på bostadsmarknaden.
I många avseenden har Andreas Carlson (KD) ansvar för två av de tyngsta politikområdena. Som infrastruktur- och bostadsminister ska han inte bara förhindra att tågproblemen eskalerar. Han har dessutom ansvar för att lösa upp knutarna på bostadsmarknaden.
Det sistnämnda har blivit mer och mer komplicerat. De senaste regeringarna, oavsett politisk bakgrund, har inte tagit ett tillräckligt stort ansvar för att driva igenom nödvändiga förändringar inom bostadsområdet. Och sedan tillträdandet har varken regeringen Kristersson eller bostadsministern stakat ut vilken riktning de vill reformera Sveriges dysfunktionella bostadspolitik. I deras första budget fanns inga bostadsreformer värda namnet.
Regeringspartierna kan därför börja med att ta avstamp i utredningen om en friare hyressättning vid nyproduktion. Det är ett förslag som på sikt hade inneburit kortare köer på hyresmarknaden, och en utveckling i rätt riktning.
En annan fråga som borde prioriteras är Sveriges relativt höga byggkostnader. I en debattartikel i DN skriver nationalekonomen Stefan Fölster att en orsak till de unikt höga byggkostnaderna är regleringar och krav som kostar mer än de smakar. Med reformer som till exempel ett minskat regelkrångel, menar Fölster, skulle byggkostnaderna kunna sänkas med 15 procent. Därutöver skulle byggprocesser runt om i landet gå betydligt snabbare från aviserad nybyggnation till inflyttning (19/12).
Reformer inom bostadsområdet hade inte kunnat komma mer lägligt än nu när de ekonomiska framtidsutsikterna ser alltmer dystra ut. En tilltagande inflation och högre räntor, kombinerat med osäkerhet både hos hushåll och företag, har lett till en minskad investeringsvilja som slår hårt mot bostadsbyggandet. Så sent som häromdagen varnade Boverket för en ”mycket kraftig inbromsning av bostadsbyggandet”. Det handlar såväl om produktionen av nya bostads- och hyresrätter som småhus (19/12). Sammantaget ser det ut att blåsa upp till en perfekt storm.
Historiskt sett har politikernas ovilja att ta tag i de uppenbara problem som finns inom bostadspolitiken grundat sig i en ovilja att stöta sig med viktiga väljargrupper. Resultatet är svårt att blunda för: rekordlånga hyresköer i en rad medelstora städer, försvagade drivkrafter att flytta även om man i själva verket bor för stort, och så vidare. När krisen nu uppenbarar sig kan det förhoppningsvis leda till en insikt om att stora förändringar måste drivas igenom, alternativet är att bostadspolitiken fortsätter att stå och stampa.
Inte minst behövs förändringar för de grupper som står allra längst ifrån vad de kan kalla sitt första hem. Det handlar om unga vuxna vars enda alternativ är dyra andrahandshyror, och socialt utsatta familjer som har svårigheter att få ett vanligt förstahandskontrakt. Även om infrastruktur- och bostadsminister Carlson (KD) kommer att fokusera en del på tågproblem som lär uppmärksammas under julhelgen får vi hoppas att han inser att det finns ett gyllene läge att reformera bostadspolitiken i grunden.