Under våren har regeringen fått ökade befogenheter för att alla delar av samhället ska samverka för att nå mesta möjliga effekt i smittskyddsarbetet. Det till synes bärande nationella budskapet är: ”håll i, håll ut”. Upprepat gång på gång av statsministern.
Samtidigt lättar regeringen på rekommendationerna för gymnasieskolan. Om inte regionala skäl hindrar detta, upphör det nationella kravet på blandad distans- och närundervisning utifrån läge från 1 april. Utbildningsministern säger också kategoriskt att ”skolan ska vara det första som öppnar”.
Ska den? Det beror väl helt på läge?
Förvisso har utbildningsminister Anna Ekström (S) har flitigt petat in brasklappar om de sociala riskerna för en del elever med att förlora kontakten med skolmiljö och en ordnad vardag. Det är en rimlig oro, fast hittills har kampen mot smittspridningen gått före. Rekommendationen för gymnasiet, ”en blandning av fjärr- eller distansundervisning och närundervisning” har verkat vettig.
Är det inte bättre att ha is i magen nu, för att nå ett lite friare läge inför maj och skolavslutningarna? Men samtidigt säkra sociala särinsatser för de elever som behöver det?
Vi ser dagligen varningar om smittspridningen – också i grundskolorna. Nya mutationer – kallade den brittiska och den sydafrikanska – har kommit med en större smittspridningsrisk.
Bara den här veckan stängdes en grundskola i Nyköping på grund av smittspridningen. Skolan är ingen smittfri zon. Den skarpa motkraften mot smittspridning är vaccinationerna. Där återstår mycket.
Regionalisering av makt är bra, men det här ger mer intryck av att utbildningsministern och Folkhälsomyndigheten lyfter över bedömningsansvaret på andra. Vilket inte är att hålla i och hålla ut.