Elstödens utformning har varit och är fortfarande en komplex fråga. När både nationell lagstiftning och olika EU-direktiv måste bearbetas av Regeringskansliet och flera andra myndigheter, leder det sällan till en smidig process. Trots det innebär det inte att regeringen ska ha ett carte blanche när resultatet ska analyseras.
När Finanspolitiska rådet nyligen presenterade sin årliga rapport, som syftar till att granska regeringens finanspolitik, var det elstöden till hushåll och företag som fick mest uppmärksamhet (10/5). När det gäller regeringens finanspolitik verkade rådet hålla med om att det osäkra ekonomiska läget innebär att ständiga avvägningar är nödvändiga.
När rådets ordförande, den tidigare riksbankschefen Lars Heikensten, intervjuades i Aktuellt samma kväll, underströk han samma invändningar som lyftes i rapporten. Heikensten menade att stöden var alldeles för generösa och otydliga. Det har han rätt i.
Med tanke på de skenande timpriserna i vintras lär de flesta hålla med om att ekonomiskt utsatta hushåll inte ska behöva få magsår i väntan på fakturan från sitt elbolag. Däremot innebar regeringens ovilja att sätta ett tak för stödet att man i praktiken delade ut pengar oavsett hur mycket el som hade förbrukats. En led i det var att hushåll som såg elpriserna skjuta i höjden var medvetna om att en kompensation var på väg. Det drev i sin tur upp elpriserna och underminerade grundläggande marknadsmekanismer som utbud och efterfrågan.
Fjolårets kraftigt stigande elpriser oroade inte bara hushållen. Även företagen drabbades. När det gäller el-stöd till företag anser rådet dock att dessa inte hade samma behov av ett generellt stöd. En fri marknad innebär att de flesta företag på kort sikt kan justera sina priser. Företagen har dessutom haft möjlighet att skjuta upp betalningen av elräkningar.
I slutet av 2023 beräknas hela 60 miljarder ha betalats ut i el-stöd sedan förra våren. Det är en hisnande summa. Mer än vad Polismyndigheten och Kriminalvården sammantaget gör av med under ett år. Miljarderna kan däremot inte användas hur som helst. Eftersom det är så kallade flaskhalsintäkter – som uppstår vid en obalans mellan elnäten i till exempel norra och södra Sverige – är det medel som har hamnat hos det statliga affärsverket Svenska Kraftnät. Därmed är möjligheterna att sätta sprätt på pengarna på annat håll högst begränsade.
I ljuset av det har Finanspolitiska rådet varit otydliga med vad såväl den förra S-regeringen som nuvarande regering borde ha investerat i – givet de begränsade möjligheter som flaskhalsintäkter innebär. Mer tydliga är Heikensten och hans kollegor när de understryker att ”rådet är kritiskt till hanteringen av el-stöden”. Det kan bara tolkas som en torr myndighetsprosa för att kalla utformningen av el-stöden för ett hafsverk.