Dagens Ryssland styrs av en despotisk regim som hotar med och aktivt agerar för att utvidga sitt territorium på fria staters bekostnad. Det är ett hot mot freden, världsordningen och den demokratiska utvecklingen i Europa och världen. Det är det tyngsta argumentet för ett svenskt Nato-medlemskap. Gemenskap ger starkare skydd.
Hotet är etablerat över längre tid, alltså inget som uppkommit över en natt. Regimens propaganda om det storryska, om det hotfulla väst och den mycket målmedvetna omskrivningen av för Ryssland besvärande historiska händelser, har pågått länge. Mycket var uppenbart, långt före det fullskaliga anfallskriget mot Ukraina den 24 februari. Men det var då som den stora hotbilden, utöver invasionen av ukrainska Donbass och Krim, blev till ett mer fullskaligt anfallskrig.
Den ryska regimens invasion av Georgien 2008, följt 2014 av ockupationen av Krimhalvön och det regionalt begränsade kriget i Donbass-området kom under 2010-talet att ändra flera partiers syn på säkerhetspolitiken. 2009 tog Centerpartiet beslut om att ”förutsättningslöst” utreda ett möjligt medlemskap i försvarsalliansen Nato, då i skuggan av Georgien-kriget. I september 2015 kom sedan Centerstämmans formella beslut att förespråka ett medlemskap. I samma veva skedde en förflyttning också inom Kristdemokraterna. Processen från utredning till ett ja till försvarsalliansen påbörjades 2013 och beslutet togs sedan i oktober 2015.
I sju års tid har Sverige alltså haft fyra partier som argumenterat för ett Natomedlemskap, detta eftersom Moderaterna och Liberalerna sedan tidigare var för. Den växande hotbilden från Ryssland har återkommande diskuterats och konstaterats. Den svenska försvarspolitiken, även under de senaste socialdemokratiska regeringarna, har stegvis genomgått ett närmande till Nato i det praktiska. Men Nej till Nato-parollerna har, trots det, använts långt bortom sitt bäst före-datum i vår tid.
Den kritik som nu förs fram mot vårens snabba process och tidsrymden för debatt om Natomedlemskap handlar alltså i första hand om Socialdemokraternas helomvändning. Möjligen även om Sverigedemokraternas, som ju tidigare i vår svängde på en femöring, när ledningen krävde det.
På måndagen höll riksdagen sin formella Nato-debatt, kvällen före hade Socialdemokraterna formellt meddelat sitt ja till Natomedlemskap. I går tog också regeringen det formella beslutet att ansöka. Sverige och Finland gör nu sällskap, drar samma slutsatser och ser samma behov. Det svenska Natomotståndet i riksdagen är mer ljudligt än det finländska. Och det lär fortsätta att luftas i debatten av den traditionalistiska vänsterpartismen och det pacifistiska Miljöpartiet, om än utan egna rimliga lösningar.
Tiden mellan ansökan och ett formellt medlemskap är en tid av säkerhetspolitisk osäkerhet. Det kan ta upp till ett år, sade utrikesminister Ann Linde (S) på söndagen. Även om Ryssland har gått ned sig rejält i den ukrainska leran har Putin-regimen inte helt slut på tänder. Att störa den finsk-svenska Nato-processen kan göras på många sätt. Allt behöver inte ske med trupp och vapensystem. I en så kallad gråzonsproblematik kan den finsk-svenska processen försvåras. Allt från sabotage och hacker-attacker mot känsliga och vitala samhällsfunktioner till olika försök att uppvigla, sprida misstro och förstärka motsättningar ingår i den destruktiva verktygslådan.
Den tid som väntar kräver inte bara en stor vaksamhet från försvarsmakt och säkerhetspolis, utan också från allmänhetens sida. Det är inte bara så att en svensk tiger, den har ögon och öron öppna också.