Ytterligare en klimatrapport har i dagarna lanserats av FN, och resultaten är dystra. Utvecklingen går åt fel håll. I denna takt är världens länder långt ifrån att leva upp till sina åtaganden i Parisavtalet. Tyvärr saknas dock denna krisinsikt hos den svenska regeringen, vars ambitioner och handlingsförmåga för att möta klimatkrisen är långt ifrån tillräckliga.

I nästa vecka börjar FN:s klimatmöte, COP 28, det femte mötet sedan Parisavtalet slöts. För första gången ska en global utvärdering göras kring hur ländernas klimatarbete går. Denna punkt på dagordningen lär inte vara upplyftande. Rapporterna inför mötet visar att 1,5-gradersmålet inte kommer att kunna uppfyllas med dagens politik.

Sveriges regering och dess samarbetsparti Sverigedemokraterna är en bidragande faktor till problemen. Vi har ett regeringsunderlag som är oförmöget att fatta de viktiga beslut som måste tas i närtid. Regeringens politik ökar utsläppen här och nu – med motiveringen att utsläppen på sikt kommer att minska. Detta är farligt, eftersom utsläppen måste minska drastiskt under de närmaste åren och takten på omställningen öka. 

Detta har påpekats också av regeringens egen klimatutredare.

Det främsta anledningen till denna regerings möjligheter att leverera på klimatområdet är den oenighet som råder bland samarbetspartierna. Inte förrän förra veckan ställde sig Sverigedemokraterna bakom klimatmålen till 2045, och intresset för målen verkar fortsatt svagt. Under regeringens senaste pressträff i ämnet fanns sprickor mellan samarbetspartierna i allt från inställningen till EU:s roll i klimatarbetet till den nya översynen av etappmålen. 

EU har naturligtvis en betydande roll i den gröna omställningen. När Sveriges regering nu halkar efter är det ändå betryggande att EU fortsätter att vara en progressiv röst för klimatomställning. Men är EU bara så framgångsrikt som de enskilda medlemsstaterna är. EU:s klimatlag FitFor55 ålägger medlemsstater, däribland Sverige, krav på att minska sina utsläpp. 

Det måste tas på allvar.

Sveriges mål ligger kvar, men frågan är vilket handlingsutrymme som klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari egentligen har. Det finns en stor brist på konkreta förslag från regeringen och dess klimathandlingsplan har ännu inte presenterats. Med tanke på oenigheterna mellan Tidöpartierna finns en befogad oro för den politikens mer konkreta innehåll. Dragkampen där står framförallt mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Med Liberalernas 16 mandat jämfört med Sverigedemokraternas 73 mandat är det inte svårt att lista ut vem som kommer att vinna den kampen.

Sveriges konkurrenskraft, välstånd och välmående är beroende av att Sverige och världen når upp till Parisavtalets mål. Med dagens förda politik är det högst tveksamt om vi kommer lyckas. Regeringens inre stridigheter och brist på handlingsförmåga försvagar helheten. Det bör oroa både medborgare och näringsliv.