I dag tas nästa steg i den svensk-finska Natoansökningsprocessen, men troligen inte det sista. Finlands utrikesminister Pekka Haavisto meddelade i förra veckan (SVT 19/8) att det trilaterala mötet med Finland, Sverige och Turkiet kommer att hållas i Finland.

Resan in i Nato har varit svår och än är vi inte i mål. Möjligen kan vi se en mindre ljusning framåt helgen, om turkarna äntligen skulle ge med sig. Den svenska och finska regeringen har under sommaren tampats med Turkiets långa kravlista för att godkänna medlemskapet. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har öppet hotat att "frysa" ansökningsprocessen om inte Sverige och Finland möter Ankaras krav. Dessa upprepade hot ansågs av Natokritiker vara ett tecken på att ansökningsprocessen skulle vara lönlös: "Om Erdogan hotar om veto är det ingen idé att förhandla" – eller?
Sommarens förhandlingar har varit långt ifrån resultatlösa, trots begränsad information om hur långt förhandlingarna har kommit. Strax efter midsommar, under Natotoppmötet i Madrid, offentliggjordes det trilaterala tiopunktsavtal som innehåller åtgärder för terrorismbekämpning, utlämningar och ett slopat vapenembargo. Turkiet hävdar dock fortfarande att genomförandet inte mött dess förväntningar. 
Turkiets utrikesminister Mevlüt Çavuşoğlu menar att Sverige och Finland ännu "inte levt upp till sina åtaganden", vilket föranleder fredagens planerade förhandlingar (11/8). Det är inte uteslutet att fler möten måste till för att lösa upp knutarna en gång för alla, ty ansökningsprocessens vara eller icke vara ligger i praktiken helt hos turkarna.

 

USA beslutade i början av augusti, med rejäl marginal, att godkänna den svenska Natoansökan (3/8). Med röstsiffrorna 95-1 godkändes den svenska ansökan av den amerikanska senaten. Givet det breda amerikanska stödet är det sannolikt att Natoansökan godkänns av samtliga medlemsländer – förr eller senare. Vägen dit går dock via omvägar till Ankara och tillbaka.
Natoprocessen bedömdes till en början vara klar lagom till sommarens toppmöte i Madrid. Knappt två månader senare pågår särskilda förhandlingar om det turkiska godkännandet fortfarande. Den till synes "enklaste vägen" hade givetvis varit att "godkänna" alla Erdogans krav. Det hade emellertid varken varit rimligt eller enklare.
Det skulle framför allt vara högst uppseendeväckande om Sverige plötsligt skulle bryta mot andra internationella avtal och överenskommelser för att gå Turkiets utpressningspolitik till mötes. Ytterst är det turkiska agerandet enbart en slug taktik för att försöka få gehör för annars omöjliga krav. Det är sällan som Turkiet sitter på trumfkorten, men Nato-ansökan har gett Turkiet ett sådant att nyttja för egen vinning.

 

I Natoförhandlingar blir medlemsländernas veton till verktyg för dylik utpressningstaktik. Turkiet har gjort det förr och spelar för att vinna inrikes- och utrikespolitiska fördelar gentemot sina "vänner" i väst. Det är varken elegant eller schysst, men Erdogan vet att det är en av hans få chanser att förhandla på sina egna villkor.
Ju längre processen pågår ökar de säkerhetspolitiska sårbarheterna i Östersjön. Låt oss därför hoppas att Erdogan mjuknar något i Helsingfors. Det skulle vara på tiden.