Debatten om hur Sverige hanterar coronasmittan har sargats av nyansbefriat höga tonlägen och en märkligt laddad antagonism. Det påminner om att inte heller forskarvärlden är fylld av kloka, vidsynta och generösa debattörer.
Vem orkar med ett samtal där Folkhälsomyndigheten experter antingen helgon- eller idiotförklaras? Låt gå att båda sidor kan få bada i egen fullkomlighet.
I den globala kampen mot covid-19 finns inget färdigt facit. Vilka har gjort rätt? Vilka har gjort fel? Alla, sannolikt. En del av myndighetsbesluten är säkert väl avvägda medan andra kan ha missat målet. Den inhemska debatten fastnar också i en medielogik, där avståndet mellan åsikt 1 och åsikt 2 måste vara stort för att uppmärksammas. Är inte forskarna tillräckligt oense finns det säkert valfri udda kändis som högljutt kan vara emot något.
Tvärsäkerheten är vansklig. Det här ställdes nyligen på sin spets med ett debattinlägg från 22 forskare i DN, frukten av en tids snarlik argumentation i sociala medier. Folkhälsomyndighetens "tjänstemän utan talang" hade gjort helt fel, menade kritikerna med yviga gester. Samtidigt som deras eget inlägg visade sig ha allvarliga fel – och vara i behov av rättelse.
Rimliga motargument slukades av felaktigheter och tonläge. Det finns fullgoda skäl att diskutera om äldreboenden hade kunnat skyddas bättre, exempelvis. Eller om huvudstadsområdet borde ha haft striktare rekommendationer för rörlighet än landet i övrigt.
Folkhälsomyndigheten är varken allsmäktig eller allvetande. Inte heller Socialstyrelsen eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Strategin för att motverka smittspridning och begränsa belastningen på sjukvården innehåller förstås ett mått av chansning. I mötet med okända faktorer är det svårt att undvika.