Regionledningens Christoffer Öqvist (M) och oppositionens Monica Johansson (S) har samma tuffa läge att hantera. Ingen har dolda resurser att trolla fram.
Strikta sparkrav är en sorts Svarte Petter i regionpolitiken. I den stund som de folkvalda i Region Sörmland kom överens om att mildra neddragningskraven på vården något, så var det också givet vilka som skulle möta hårdare krav: de verksamheter som inte utför vård.
Region Sörmland har ett underskott på 900 miljoner att bekämpa utifrån en omsättning på 12 miljarder. Minusposterna har stegvis tuggats ned något, via ett stort varsel på 700 medarbetare, ett allmänt krav på personalminskning i alla verksamheter samt sparande utifrån osthyvelsprincipen.
90 procent av alla skattepengar går till vården, men politikerna har kommit överens om att sparkraven ska vara jämförelsevis tyngre på det som inte är vård. Därför blir det just nu betydligt tuffare ekonomiskt för kulturen – länsmuseum och folkbildning. Detsamma gäller regional utveckling. Skarpa sparkrav har också lagts på den centrala administrationen.
Ingen vill sitta med Svarte Petter, men ibland går det inte att undvika.
Det betyder inte att vården slipper lätt undan, bara det blir något mindre andel att spara sett till de totala resurserna. Vårdförbundet har tidigare i höst varnat för hur läget ökar oro och stress i vardagen för personalen i vården.
En starkare konjunkturutveckling, med högre tillväxt och växande skatteintäkter med bibehållen skattenivå, och/eller större övergripande förändringar i var och hur vården ges, skulle kunna förändra förutsättningarna. Men för 2025 är det detta som gäller.
Den sörmländska vården får ungefär 90 procent av intäkterna från regionskatten.
Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har lagt motbudgetar med nollresultat. De vill stryka det blygsamma överskott på 60 miljoner som regionledningen lägger fram. I ärlighetens namn gör detta mycket begränsad skillnad. Ingen har dolda resurser att tillgå.
Vänsterpartiet vill däremot peta in 500 miljoner extra i form av en skattehöjning. De strukturella kostnadsproblemen försvinner inte för det, även om det skulle ge en tillfällig budgetlindring. Och höjda regionskatter slår lika hårt mot låg- och medelinkomsttagare som mot den med högre inkomster. Detta är bra att komma ihåg, apropå Svarte Petter.
Vården måste – hur man än vänder och vrider på det – bli mer effektiv, på många håll och oberoende av skattesats. Kom ihåg att det stadigt tillkommer nya, bättre behandlingar och mediciner, förändringar som åtminstone i början brukar vara kostnadsdrivande.
Många sjukvårdskontakter börjar redan med det digitala, och i detta finns utvecklingspotential och förändringsmån.
Den sörmländska vården behöver organiseras så att den inte lätt halkar tillbaka till stora minus eller raskt ökande kostnader. Det är en stor och återkommande beställning. Det måste även skapas utrymme att göra strategiska satsningar utifrån hur samhällets behov förändras. Det kräver ett visst överskott år efter år. Även om det är jobbigt att ta in.