Regeringen blandar och ger. Samtidigt som det nya lönegolvet för arbetskraftsinvandring trädde i kraft – en förändring vars fördelar är så knappa att inte ens regeringen själv verkar kunna skönja dem – sjösattes en ny utredning med uppdraget att ta fram en ny modell för kvalificering till socialförsäkringssystemet. Olika former av ekonomiska bistånd och bidrag ska potentiellt bli något som personer som kommer till Sverige måste arbeta för att successivt få tillgång till.
Det är ingen ny diskussion. Under 1990-talets ekonomiska kris medförde budgetunderskott och många människor i bidragssystemen att problemet blev skarpt. Under det senaste decenniet har Centerpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna drivit frågan med olika utgångspunkter. Centerpartiet med syftet att ge legitimitet till ett i grunden liberalt system för invandring, Sverigedemokraterna i sin strävan att minska både invandring i allmänhet och dess kostnader i synnerhet.
Oavsett bevekelsegrund vore det en bra principförändring för socialförsäkringssystemet. Denna nya kursriktning kan öka respektavståndet mellan bidrag och arbete. Vårt generösa socialförsäkringssystem är något att vara stolt över, men under de senaste decennierna har det saknats politiska initiativ för att hantera riskerna med detsamma.
Det nuvarande systemet innebär bland annat att människor som kommer till Sverige får ta del av bland annat bostadsbidrag, barnbidrag, föräldrapenning, sjukersättning och försörjningsstöd med bosättning som väntas sträcka sig längre än ett år i landet som enda kvalificerande faktor.
Systemet har ett flertal inneboende problem. Dels kan det fungera som en lockelse för migranter som inte har någon verklig ambition att integreras i landet. Bristen på starka incitament att arbeta och aktivera sig kan i sin tur skapa en grogrund för kriminalitet och formande av parallellsamhällen.
Dels medför ett alltför generöst utformat system till för stor försörjningsbörda för alla som jobbar och betalar sin skatt. Bara utmaningen med en bibehållen välfärdsstat med en åldrande befolkning är en nog så svår nöt att knäcka.
Därför är det av yttersta vikt att Sverige upprättar ett nytt kontrakt för nyanlända. Förtroendet för trygghetssystemen måste stärkas med en tydligare koppling mellan ersättningar och arbete för den som kan arbeta. Kanske kan det också vända migrationsdebatten. Om människor som har invandrat till Sverige inte ges möjlighet att betala tillbaka till den välfärdsstat som öppnat livschanser, gett uppehälle och skydd, då kommer skulden fortsättningsvis att läggas på samma människor, i ett allt hårdare debattklimat.
Den senaste månaden har regeringen lyckats göra Svenskt Näringsliv, Timbro och halva Moderaterna förbannade med det illa genomtänkta lönegolvet. Fast när det handlar om att bryta passivitet och utanförskap börjar regeringen göra rätt.