En del i Januariavtalet var att ompröva det svenska strandskyddet. Särskilt för Centerpartiet har det länge varit en viktig fråga eftersom dagens strandskydd har en negativ påverkan på hur attraktivt det är att flytta till landsbygden. Regelverket har varit osmidigt utformat och behövde en översyn.
I veckan kom så utredningen med sitt nya förslag, särskild utredare har Catharina Håkansson Boman varit och hon publicerade den 14 december en debattartikel i Dagens Nyheter om sina förslag på förändrat strandskydd.
Sverige är ett land med ovanligt mycket kust och sjöar. Att dels se till att miljön, växt- och djurlivet längs våra stränder skyddas, dels säkra att allmänheten ska ha fortsatt tillträde till dessa platser, var syftet med strandskyddet från början. I många andra länder kan allmänheten inte gå ner till en sjö och bada, eftersom all mark är privat och inhägnad. Det finns så klart poänger med att Sverige har försökt motverka en sådan utveckling. Däremot har det ju inte alltid varit så.
I vissa miljöer där det bott människor under lång tid, som i Stockholms skärgård, är en stor del av stränderna i dag privata tomter. Där har ett starkt strandskydd för den yta som finns kvar en viktig roll att fylla.
Problemet med det svenska systemet är att det är utformat som om hela Sverige vore Stockholms skärgård. Just där finns det inte så mycket allmän strand kvar och det är viktigt att skydda den som finns. Det finns även platser i Sverige där det i stället finns väldigt mycket strand, från både hav och sjöar. Samtidigt som det bor väldigt lite människor där. Det finns kommuner i norra Sverige som har fler sjöar än invånare. Att påstå att det är ont om stränder i en sådan kommun är helt enkelt inte sant.
På landsbygden kan till och med det faktum att det finns hus som ligger vid vattnet vara en viktig motivering till varför någon skulle vilja flytta dit. Glesbygdens unika erbjudande, om man nu formulerar det så, är att det finns mer plats där. Just detta villkor behöver fler kommuner få ta tillvara på. För att kunna locka fler innevånare och turister, vilket skulle ge välbehövliga lyft till ekonomin.
Att det på sådana platser finns ett stenhårt strandskydd, som inte ens tillåter att man bygger en ny bastu eller brygga på sin egen tomt, är orimligt. Naturintresset och allmänintresset måste balanseras mot glesbygdens möjlighet att locka besökare och innevånare. De svenska stränderna är överlag inte hotade miljöer.
Därför är det utmärkt att den nya utredningen föreslår just en differentiering av strandskyddet, där vissa glest befolkade kommuner ska ha möjlighet att undanta vissa stränder och platser från strandskydd. Det är på tiden att denna förändring sker.
Givetvis finns det miljöorganisationer som har protesterat mot detta, eftersom de anser att det bästa för naturen vore om människan helt försvann från den. Det kan man tycka, men det är inte en åsikt som är kompatibel med att människor ska ha rätt att leva och verka även på landsbygden, inte bara hopträngda i reservat i städerna. Vill man se en levande landsbygd måste det finnas en rimlig balans i avvägningen mellan orörd natur och att människor får utrymme. Bättre sådan balans skulle definitivt uppnås om förslaget om reformerat strandskydd gick igenom.