Det bärande dokumentet för regeringspolitiken den här mandatperioden är inte regeringsförklaringarna, det är januariavtalet. Detta öppnade dörrarna i riksdagen för en tvåpartiregering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i samverkan med Centerpartiet och Liberalerna.
De senaste dagarna har det debatterats flitigt om vem som kan tänka sig att regera med vem efter valet 2022. Något som inte har diskuterats tillräckligt är hur utfallet av januariavtalet bör påverka viljan till ny samverkan. Det är långt ifrån alla punkter som uppfyllts.
Förra C-ledaren Maud Olofsson talade gärna om att de som har roligast ihop vinner. Egentligen är det så att de som verkligen vågar lita på varandra har bäst verkstad. Möjligheterna till att sträcka ut och fatta andras händer avgörs av detta. Ideologiska och sakpolitiska avstånd måste hanteras inom faktiska reformförslag. Januariavtalet är lika mycket en köp- och säljhandling om regeringsmakten som en krävande handlingsplan fram till 2022.
Vad händer då om några tungt vägande löften inte uppfylls? Blir det hej tjohej och nya tag efter valet? Får genomförandegraden några konsekvenser? Dessa frågor, inte minst för Centerpartiets del, kräver svar.
Vad sker om ett antal värdefulla reformer kör fast – som reformeringen av hyressättningen på bostadsmarknaden, vilket Svenska Dagbladet nyligen lyfte på ledarplats, men även omvandlingen av Arbetsförmedlingen, en praktisk strandskyddsuppluckring, en tydligt stärkt äganderätt i skogen och ett stopp för så kallade kompetensutvisningar?
Det sägs att Socialdemokraterna gärna ger löften som börjar och slutar med utredningar. Inför 2022 måste Annie Lööf svara på om det stämmer i nutid – eller är överdrivet prat.