Även som har följt valrörelsen flyktigt de senaste månaderna kan inte ha missat att Moderaterna, liksom Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, har talat sig varma om kärnkraft och att bygga nya verk. Ekonomin må vara dimmig, men rubrikerna är solklara.

De fyra partierna i Ulf Kristerssons gäng vill framstå som eniga, men det går sådär. Frågan om vilka som är regering och vilka som bara är stödpartier har det gått troll i. Där petar man varandra åt olika håll. Stämningen känns… ansträngd.

Men även i en fråga som kärnkraften, där enigheten i sak verkar vara grundmurad, visar det sig kunna blåsa rejäl motvind. När det slogs på stora trumman för en turné till kärnkraftsorter – med gemensam logga och buss – blev det kommunikationskris. Nej, sa Liberalerna, någon gemensam turné är det inte. Jodå, sa Sverigedemokraterna och levererade raskt en bild av en kollektivt planerad utflykt. 

Vågorna gick höga och kraften i den irrationens energi som utsöndrades var påtagbar. Moderaterna som försöker framstå som den vuxna i rummet, stod där handfallna. Att styra ett land är ännu svårare än att boka en bussresa.

Nåja, det är lätt att ironisera över valrörelseplaner som tappar styrkraft. Behoven av en rejäl, samordnad svensk energipolitik är däremot uppenbara. 

Det handlar å ena sidan om få ut mer kraft i ett nu-läge till 2030, där nya kärnkraftverk eller andra mer omfattande projekt aldrig hinner bli klara. Å andra sidan finns även ett stort, mer långsiktigt behov. Det handlar om hur Sverige ska kunna producera så pass mycket kraft framöver för att mätta det el-behov som klimatomställningen kommer att kräva totalt. Detta tål att noga planeras och projekteras. Gärna på ett sätt där så många partier som möjligt kan enas någorlunda om både resrutt och mål.