De återkommande mätningarna av väljarnas förtroende för de enskilda partiledarna är lite som väderrapporter. Det skiftar friskt då och då, emellanåt är det stiltje. Den senaste mätningen från Novus visar en tillbakagång för såväl statsminister Stefan Löfven (S) som oppositionsledaren Ulf Kristersson (M), de roller som vanligtvis brukar vara huvudkonkurrenter förtroendemässigt.
I stället toppas listan av Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson (31 procent) och Kristdemokraternas Ebba Busch Thor (31 procent), två aktörer som på senare tid har ansträngt för att verka så överens som det bara är möjligt. Inte konstigt att de då har ungefär samma förtroende – sannolikt från ungefär samma väljare som gillar den typen av gemenskap.
Löfven är för övrigt den partiledare som inte har högre förtroende än vad hans parti har väljarstöd. Socialdemokratins utsatta läge är därmed uppenbart. Jämför med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt med 28 procent eller Centerpartiets Annie Lööf, för hennes del en låg notering, med 22 procent. Januariavtalet har ruckat på gamla förtroendegrunder men inte skapat nya. Och fikagemenskapen mellan M, SD och KD är ett lyft för Åkesson, men inte mycket mer än så.
Den stora grejen i vår tid är bristen på förtroende. Ingen företrädare når längre än förtroende hos var tredje väljare. Politikens stjärnor är matta. Mycket beror på ett fragmentiserat politiskt landskap där polariseringar står starkare än konstruktiva gemenskaper.