Ett kännetecken för demokratin är att medborgare tillåts syna olika kandidater och sedan välja den de tycker bäst om. Det är knappast en nyhet att denna frihet saknas i flera länder. Faktum är att demokratierna i världen blir färre. Vissa diktaturer är dessutom mer beräknande än andra. 

Nyligen nåddes vi av nyheten att den ryska oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj hade avlidit i ryskt fängelse. Dödsfallet är ett politiskt mord, beordrat från högsta ort i den ryska ledningen. Det visar att ryske ledaren Vladimir Putin ser känner sig hotad av folkets åsikter och fruktar den fria debatten. Med en oppositionell som Aleksej Navalnyj, en ifrågasättande och ibland avslöjande röst, röjd ur vägen riskerar också hoppet om demokratisk frihet i Ryssland att dö. 

Många frihetsrörelser kräver en stark röst och ledare för att nå ut. Malala Yousafzai var bara tonåring när hennes arbete för flickors utbildning i Afghanistan gav henne så mycket uppmärksamhet att talibanerna försökte mörda henne. Hon överlevde, fortsatte kampen och tilldelades sedan Nobels fredspris. Sydafrikanen Nelson Mandela satt under flera årtionden i fängelse för sitt motstånd mot apartheid, för att sedan bli president efter apartheid-lagarnas fall. Båda dessa frontfigurer fick betala ett högt pris i kampen för förändring och genomslag för kampen mot förtryck.

Alla hyllade frihetskämpar visar dock inte samma ryggrad. Aung San Suu Kyi vann  fredspris och satt många år i husarrest innan hon tog över styret  i Myanmar. Men alla som förväntade sig en demokratisk riktning blev besvikna, i stället blev hon en bricka i den burmesiska militärjuntans spel. Ett sådant exempel påminner oss om att det är verklig demokrati med valmöjligheter som är målet. Inte en person med goda idéer och sympatisk framtoning. 

Aleksej Navalnyj var inte en perfekt politiker, men poängen med demokrati är inte att alla alltid ska hålla med varandra. Poängen är att det ska vara möjligt att välja till och välja bort. Att Putin-regimen är så rädd för en person som driver på för demokratiska fri- och rättigheter visar med tydlighet att den ryska diktaturens grundstenar är bräckliga. Inte ens Vladimir Putin själv tror på sin förmåga att behålla makten utan förtryck, fängslanden och jakt på oppositionella. 

När det politiska samtalet i Sverige – i rikspolitiken och ibland även i våra regioner och kommuner – blir mer infekterat då måste vi påminna oss om att de kritiska frågorna och den skarpa, seriösa debatten inte är något att ta för givet. Det låter klyschigt, men vi är skyldiga alla andra som kämpar för att få demokratiska rättigheter och yttrandefrihet  att använda våra möjligheter att debattera fritt, att utnyttja vår rösträtt samt att stötta demokratikämparnas kamp för frihet.