Hörni, vem är det som kör egentligen?

Ingen vill ta fullt ansvar, men alla partier har del i att statsbudgeten ser ut som den gör.

Alla riksdagspartier har faktiskt del i den statsbudget som råder. Det fordrar ett grundläggande mått av självkritik.

Alla riksdagspartier har faktiskt del i den statsbudget som råder. Det fordrar ett grundläggande mått av självkritik.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Ledare2022-08-16 05:00
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Socialdemokraterna sitter i regeringen. De styr på en statsbudget för 2022 som har ändrats och röstats igenom av Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Inte nog med det. Den budgeten har därefter kompletterats med en vårändringsbudget för 2022 som röstats igenom av Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Ironiskt nog kan alltså inget riksdagsparti svära sig fritt från den finansiering som just nu kommer från statskassan till olika verksamheter. Det hindrar dem inte från att försöka. 

En förenklad sammanfattning av Moderatledaren Ulf Kristerssons sommartal har två grundläggande drag: att Socialdemokraterna har höjt skatterna för mycket och i övrigt gjort för lite. Det är inte ett ovanligt argument i valtider från M:s sida. Det är samtidigt ovanligt att det sägs i ett läge där det var den konservativa konstellationens höstbudget vann stöd i riksdagen och satte det huvudsakliga ramverket för det som görs.

Flytta kameran så till Socialdemokraterna och statsminister Magdalena Andersson, som också höll sitt sommartal i helgen. Socialdemokraterna har gjort det till en konstart att gå i opposition mot sig själva i valtider. Så också denna gång. Trots att S nu har haft statsministerposten i åtta års tid, först under Stefan Löfven och under 2022, Andersson.

Sverige kan bättre, sa statsministern utan att vidareutveckla hur detta kan komma sig efter åtta år av S-styre. Men nu, lovade hon, ska det hända saker. Har du hört den förut?

Sommartal är inte en öppen redovisning, utan mer ett tillfälle för partiledare att elda på de egna och locka medier att lyssna. Men det vore ändå klädsamt att erkänna sin del i det som är. Det kan alla partier göra. I slutänden kan det öka trovärdigheten i de nya löften som ges.