Mejl fyllda med hat och hot skickas till Folkhälsomyndigheten (SvD 18/2). En avsändare uttrycker en önskan att se statsepidemiolog Anders Tegnell arkebuseras i direktsänd tv. Till myndighetens lokaler har man under pandemin behövt ta in vakter, och vissa medarbetare behöver numera leva med polisskydd.
Situationen för vaccinsamordnare ute i regionerna är också svår – nio av de tio samordnare som Ekot har varit i kontakt med vittnar om en utsatt arbetssituation (19/2). En säger sig ha blivit så nedringd av allmänheten att hen inte hade tid att utföra sitt arbete. En annan uttrycker oro för att utsättas för hot på grund av faktorer som är utanför samordnarens kontroll, såsom tillgången på vaccin.
Att ansvaret för hanteringen varit fragmenterat, och stundvis något otydligt, placerar fler individer i hatets skottglugg. Tidigt i pandemin blev Tegnell galjonsfiguren i fören på den svenska strategin, vilket gjort honom till en tydlig måltavla när kritiken mot strategin hårdnat. Att skjuta över politiskt ansvar till tjänstemän kommer med risker.
Främst när det offentliga samtalet i stort ofta verkar genomsyras av hot och hat. De offentliganställda som hanterar pandemin är inte ensamma om att drabbas. Flera av de 22 forskarna som öppet kritiserade Folkhälsomyndigheten i en uppmärksammad debattartikel har flera senare utsatts för hot (SvD 18/2). I en rundringning utförd av SVT svarar flera vetenskapsjournalister att de blivit utsatta för mer hat i samband med rapportering kring corona, jämfört med när de tidigare skrivit om kontroversiella ämnen.
Att hot, hat och personangrepp verkar vara priset för att delta i den offentliga debatten är olyckligt, och ett problem som är större än den nuvarande pandemin. Men för Folkhälsomyndighetens del lär hotbilden tack och lov försvinna, i takt med att pandemin går över och mediaintresset svalnar.
Expertmyndigheter som FHM är under mer normala omständigheter inte särskilt utsatta, men det finns andra myndigheter där otryggheten för de anställda är mer permanent. Det rör sig bland annat om Kronofogden, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan – myndigheter som tar tunga beslut med stor påverkan på enskildas liv och ekonomi. På vissa myndigheter drabbas runt en tredjedel av personalen under ett år, på andra rör det sig om över hälften enligt siffror från Brottsförebyggande rådet. Det är allvarligt.
Att handlägga känsliga ärenden är svårt nog utan att även behöva oroa sig för hot, och återigen grundas hoten ofta i faktorer bortom de drabbade anställdas kontroll. Så bör det också vara – myndigheternas roll ska vara att verkställa beslut från riksdag och regering. Beslut ska fattas inom ramarna för rådande lagar och regleringsbrev. Mot den förda politiken kan man såklart rikta invändningar och kritik, men ilskan mot tjänstemän är missriktad. Att många drabbade överväger att byta jobb är inte konstigt.
Myndighetsanställdas trygghet måste stärkas, och här har politikerna ett ansvar. Dels för att inte försöka gömma undan sitt ansvar bakom tjänstemännen, och för att de som drabbas får det hjälp och stöd de behöver. När det riktas mot myndigheter riskerar hat och hot att stå samhället dyrt.