Det är söndag. Klockan är strax efter 21:15 och Agenda sänds på Sveriges Television. Där ska Märta Stenevi (MP) och Ulf Kristersson (M) debattera den nya migrationspolitik som regeringen har presenterat tidigare under veckan. Oppositionen, opinionsbildare, experter och andra anklagar regeringen och förslaget för att vara dåligt. Hos vissa anses den vara extremt restriktiv, hos andra anses den vara för mjäkig.

Vissa hävdar att debatten förflyttat sig för att “fler partier har insett hur verkligheten ser ut”. Andra hävdar att debatten förflyttat sig för att fler partier anammar den populistiska (flyktingfientliga) hållningen i migrationsfrågan. Återigen har vi en politisk debatt som präglas av polarisering och en total ovilja för kompromisser. 

Parallellt med oviljan för kompromisser och att överhuvudtaget ha en nyanserad diskussion bildas två läger i den migrationspolitiska debatten. Den ena gruppen är för ordning och reda, vilket tar sig uttryck genom förslag om att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara huvudregeln, att permanenta uppehållstillstånd endast ska ges till asylsökande med kunskaper i svenska och samhällskunskap. Användandet av värdeladdade ord, som stram och krav, dominerar. I det andra lägret vill förespråkarna ha en human migrationspolitik, som präglas av en humanitär skyddsgrund, med möjligheter för undantag och ventiler. 

Problemet med den svenska migrationsdebatten är nödvändigtvis inte själva sakpolitiken som de åtta svenska riksdagspartierna har i frågan. Partier har olika politik. Det som däremot skaver i migrationsdebatten är möjligheten att komma framåt och kompromissa. I Sverige är man antingen ”SD-vänlig” eller ”naivt human”, men så borde det inte vara. 

Migrationspolitiken, som all annan politik, bör rimligen präglas av en nyanserad och konstruktiv debatt. Detta dels för att nivån på den migrationspolitiska debatten bör och ska höjas. Men dels även för att politiker måste inse för vem en god och fungerande migrationspolitik ska finnas till för.

Det ska inte stickas under stol med att Sverige behöver mer av förutsägbarhet och långsiktigt tänk i migrationspolitiken. Detta står nödvändigtvis inte emot att den samtidigt ska vara human. Den så kallade “ordning och redan” behövs för att de som kommer till Sverige, söker asyl och har skyddsskäl faktiskt ska få det skyddet, den rätten till välfärd och den möjlighet att etablera sig som ett uppehållstillstånd i sig innebär. Ett nej ska vara ett nej, men när beslutet är ett ja så ska det vara ett välkomnande ja. Sverige ska erbjuda goda möjligheter till en lyckad integrationsprocess; däribland en bättre skola för alla och lägre trösklar in på arbetsmarknaden.

Att ha två tankar i huvudet samtidigt i migrationspolitiken kan ibland kännas som att svära i kyrkan. När inte ens politiker klarar av att föra konstruktiva och nyanserade diskussioner och samtal, i syfte av att förbättra migrations- och integrationspolitiken, är det illa ställt. Hur ska då gemene svensk klara av det? 

En polariserad migrationsdebatt leder ingenstans, bara till en evig loop av tillfälliga särlösningar och ett infekterat politiskt debattklimat. Det står alltid mellan ordning och reda och ett humant migrationssystem. Men vi behöver ha bådadera.