I ingenjörslandet Sverige är bilden av humanistiska studier förknippad med flum. Det är en stor skillnad jämfört med andra delar i Europa och inte minst i USA. "Vill du ha en plusmeny till det?” är en återkommande vits när populärkulturen skildrar karriärmöjligheterna för humaniorastudenter.
Som tur är det bara en nidbild av utsikterna för examinerade humanister. I verkligheten ser arbetsmarknaden betydligt ljusare ut.
Häromåret presenterade Lunds universitet en stor kartläggning av hur det har gått för dess humaniora- och teologistudenter. Svaret var mer positivt än många hade förväntat sig. Nära 90 procent av dem som avlagt examen hade hittat ett jobb. De flesta svarande ansåg att de hade haft stor nytta av kunskaperna som de hade tillskansat sig under sina studieår.
Viktigare än arbetsmarknadskopplingen är dock det sistnämnda: att de som hade läst humaniora inte bara blev utbildade, utan även bildade. Bildning och humanistiska färdigheter är dock svårt att mäta på samma sätt som man kan undersöka vilka kodspråk som en programmerare behärskar. Men kunskaperna är ovärderliga, inte minst i en tid då teknikutvecklingen går allt snabbare och behovet av att se de större sammanhangen av allt som passerar förbi i nyhetsflödet. Kritiska röster har däremot menat att man bör ifrågasätta om det är värt att studera ämnen som inte ger specifika och praktiska yrkeskunskaper.
En mer berättigad fråga är om universiteten främst borde vara en institution för bildning och självförverkligande snarare än en bred yrkeshögskola, vars främsta roll är att försörja näringslivet med rätt kompetens. Det sistnämnda perspektivet har såväl många akademiker som politiker anammat.
Dock inte alla. Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan i Stockholm, en av Europas mest prestigefyllda högskolor har på senare år blivit uppmärksammad för att vilja stärka kulturens roll bland studenter vid hans lärosäte. I en intervju med DN häromåret menade han att ointresset för kultur inte är isolerat till näringslivet, utan att det beror på det ”praktiska svenska sinnelaget”. Till skillnad från näringslivstoppar i andra länder, menar Strannegård, är det mer sällsynt med svenskar som har läst antropologi eller specialiserat sig på rysk litteratur (22/5 -21).
Det är synd. För den som har studerat filosofi, historia, litteratur, religion eller språk kommer att ha nytta av det på ett sätt eller ett annat. Oavsett om det handlar om rysk litteratur eller fransk idéhistoria bidrar humanioran med att förstå människan, och ger således nya insikter.
Man får en möjlighet att utveckla sitt kritiska tänkande. Främst genom att behandla stora mängder av text, att försöka tolka kulturella uttryck och reflektera över historiska händelser. Det leder till ett mer upplyst förhållningssätt till världen, en nyfikenhet – och inte minst lär man sig att ställa rätt sorts frågor.
Frågor som sträcker sig djupare än huruvida du vill ha en plusmeny till ditt hamburgermål.