Ett bekymmer med visioner om ett grönare samhälle är att det så lätt blir en yta för improduktiv idealism. Målen är vettiga: mer av hållbart och förnyelsebart och med ett minskande klimatavtryck. Men ack så lätt tar argumenten formen av en anklagelseakt – mot grupper eller generaliserat beskrivna individer som anses ha det ”för bra” i dag. Tänk medelålders män i bil eller familjer som ofta är ute och reser. Att göra den gröna omställningen till ett slagträ mot livsval som man ogillar, är en dålig idé. 

Detta är inte minst viktigt i frågan om hur vi ska kunna forma mer hållbara städer för de som vill bo där. Stadens tjusning är dess utrymme för mångfald och olikheter, att egna livsval ofta har kunnat stå starkare än likriktning och rynkade näsor. 

Stadens invånare samlar ett sammanlagt behov av stora resurser, att bruka och förbruka. Sett per individ kan det kan det vara mer effektivt än i det glesbefolkade, men stadens stora resursanvändning mår bra av att prövas med återvinningens och återbrukandets ögon. 

Tättbefolkade städer kommer framöver inte att kunna räkna med att köpa allt de behöver från någon annan, med större ytor och mer nära till nya resurser. Staden behöver kunna producera såväl el som värme och livsmedel för egen nytta. Tänk solceller, fisk- och trädgårdsodlingar, i, på och mellan höga hus. I vardagslivet handlar det också om att inte förstöra sådant som kan göra mer nytta i nuvarande eller annan form. 

I det moderna samhället har många avstånd blivit tidsmässigt kortare och transporterna mer effektiva. Vår livsstil är en följd av globala förändringar. Tillgången till det nya, det fräscha och oanvända har blivit så mycket större och det till en lägre snittkostnad. Det är en del av den framgångssaga som ger och har gett fler ett bättre liv, materiellt sett, på drygt ett århundrade.

Samtidigt heter det att den som spar han har. Vi varnar för lyxfällor och vårdslös konsumtion, för att skicka räkningar till våra barn för vår egen lättja. Varför då? Jo, för att det finns klokskap i detta. Bara för att det är möjligt att ständigt köpa nytt – eller till och med ”överkonsumera” – behöver det inte alltid göras.

Själva fenomenet återbruk prövas på många håll också i vårt närområde. Det är fullt möjligt att vi går mot en framtid där priset för allt som tar nya men ändliga resurser i anspråk stadigt kommer att höjas. Den som återvinner och återbrukar smart får då en fördel.  

Nyköpings kommun väljer nu att pröva ett större grepp i en förstudie. Kan återbruksmarknaden breddas lite extra på Öster? Ett flertal frågor följer. Är det vettigt att samla återbruksföretagande på ett och samma ställe? Kan dessa stärka varandra – och öka kundintresset? Skapas det nya återbruksflöden – sålt, hyrt, lånat eller delat – från närområdet även utan att passera en kommunal återvinning?

 Det är inte givet att något fungerar bra, men utan att pröva sig fram är det svårt att hitta rätt.