De grekiska bränderna har skördat 70 liv. Mitt bland lokalbefolkning som semesterfirare utspelar sig en av de största europeiska naturkatastroferna i modern tid. Den europeiska hjälpen Sverige fått den senaste veckan kommer att omfördelas för att också bistå med vattenbombning i Grekland. Den svenska regeringen med Löfven i spetsen har därför gjort något historiskt viktigt - frågat om hjälp från NATO.
I torsdags skickade regeringen sin förfrågan till NATO för att få hjälp med släckningsarbetet. Förfrågan utgår ifrån Sveriges medlemskap i avtalet om Partnerskap för fred. Avtalet upprättades 1994 med NATO-länder, som icke-medlemmar främst ifrån Östeuropa. Syftet var att bygga förtroende mellan militäralliansen och omvärlden, och därmed öka fred och stabilitet.
Hjälpen från EU-länderna via EU:s civilskyddsmekanism har varit oumbärlig i brandbekämpningen. Nu tar regeringen steget till och visar på allvar vad de internationella samarbetena kan leda till i praktiken. En lärdom för alla, specifikt för nationalister och högerextremister, är att det alltid är bra med vänner som kan ställa upp när krisen kommer. Ensam är aldrig stark, även om den nationella ensamheten kan egga i gång en och annan sverigedemokrat.
Turkiet och Ukraina var snabba på bollen med att erbjuda stöd, vilket är glädjande för brandsläckningen. Vi behöver all hjälp vi kan få. I en kris finns inte tid eller möjlighet att skapa nya relationer och samarbetsvägar från tomma intet. När krisen väl kommer går det snabbt och då behövs färdiga vägar för att sätta i gång arbetet. Principen gäller även i krig.
Säkerhetspolitiska vindar kan vända lika snabbt som Trump skriver ogenomtänkta tweets, och ibland hör de två fenomenen ihop. Likväl var det ingen som trodde att denna sommar skulle leverera de största skogsbränderna i Sveriges moderna historia, eller att den amerikanska affärsmannen skulle bli president för två år sedan. Vi ska vara tacksamma för de tidigare beslut som lett fram till att vi kunnat få internationell hjälp på så kort tid. Det hade troligen inte varit möjligt utan EU eller NATO.
Samma hjälp har regeringen dock inte möjliggjort för när det kommer till ett eventuellt krigsscenario. Hjälpen tycks vara uppskattad när det väl krisar, men desto tveksammare när normalläget återställts. Den rödgröna regeringen säger nej till NATO, men stänger samtidigt inte dörren för all typ av samarbete som inte medför garantier. Dock har sommarens hjälpinsats visat att det just är de formella strukturerna, och garantierna om exempelvis stöd via EU:s civilskyddsmekanism, som vi behöver.
Om (eller när) kriget väl kommer finns det ingen tid för en begäran om hjälp. Utifrån nuvarande försvarsförmåga klarar vi oss i cirka en vecka vid en invasion i en riktning. Slaget är redan förlorat innan det börjar. Låt sommarens internationella hjälp bli ett bevis på vår egen sårbarhet och vad vi behöver för att skapa säkerhet. Regeringen och Sverige har inget att förlora på ett NATO-medlemskap. Det blir bara tydligare för varje brand som släcks med hjälp av våra vänner.