Dödstalen stiger, gängvåldet regerar där samhälle och polis inte hinner med.
Kriminella med våldskapital trasar sönder tryggheten, inte bara i storstäder utan också i residensstäder som Nyköping och Gävle. Under sommaren har två 14-åriga pojkar från vår stad bragts om livet, offer i konflikter med koppling till organiserad brottslighet. Den senaste månaden har Nyköping fått erfara skjutningar och sprängningar. I vårt land har elva människor har fått sätta livet till på kort tid där gängkrminalitetens våld slagit till.
Våldet och kriminaliteten ska hållas kort. Det är det svenska sättet att vara.
Krisläget manade statsministern att hålla tal, klockan sju en torsdagskväll. Ulf Kristersson (M) hade där en strålande chans att kombinera insikten om ett nationellt krisläge med en maning till samling. Han kunde visa kraft bortom vardagspolitiken. Han tog inte chansen.
Det var ett partiledartal och inte ett statsministertal, som Centerledaren Muharrem Demirok formulerade det i samband med att partiets stämma inleddes i Örebro på fredagen. Bortsett från den piken manade Demirok i stället till breda samtal mellan opposition och regering – och nej, han uteslöt inte Sverigedemokraterna.
Varje regering, varje konstellation som styr har förstås sin egen agenda i främsta rummet. Fast så enkelt är det inte i en faktisk kris. En klok regering vinner då på att lyssna på fler än den egna hejarklacken.
I detta trampade nu Kristersson i en egenhändigt gillrad fälla. Regeringsunderlaget är byggt på konflikt som bärande idé, mellan vi och de. En huvudtes är att invandrare främst ska beskrivas som problem, risker och hot. Det är en rå och grovhuggen kollektivism.
Då blir det svårt att vara en röst för alla. Alla de svenskar med invandrarbakgrund som går till jobbet, lever pensionärsliv eller pluggar, ska veta att de är del av ett problem, i och med att de har kommit hit. Invandraren ska lära sig och stramas upp. I Tidögänget finns all hårdhet och alla relevanta förslag.
Sedan var talet till nationen slut. Snopet nog.
Det finns lägen där en statsminister visar styrka med att våga sig på en ärlig dialog med oppositionen. Må det vara Magdalena Andersson (S), Muharrem Demirok (C), Nooshi Dadgostar (V) eller Märta Stenevi (MP). Tidögängets största och mest konfliktsugna, samarbetspartiet SD, driver hellre på för att förstärka konfliktytorna. För mer bråk, inte mindre – i ett uppenbart akut krisläge. Ett ökat mått av dialog ses som ett hot mot den egna relevansen.
Då blir det som det blir för Kristersson, ett tal till de egna och inte till alla svenskar. I ett krisläge går det att ställa sig över sådant. Men det kräver statsmannaskap.