Att flytta till landet - eller tillbaka - är ett utslag av individualism, ett sökande efter värden som staden inte har. Men på landets mindre orter räcker ensam sällan långt. Där måste även individualister söka samhörighet.
På platser där traditionella gemenskapspunkter suddats ut, där affären försvunnit, där tågstationen tagits bort och en enkel busshållplats tagit dess plats, där är det svårare att spontant kunna träffa andra i närområdet. "Bymitten" måste återerövras. Det var ett av budskapen när Kiladalen utveckling och Hela Sverige ska leva bjöd in till seminarium i Stavsjö föreningshus – med näraliggande Ålberga som utvecklingsbart exempel.
Den som söker öka bostadsbyggandet på landsbygden behöver tänka byutveckling, och flerbostadshus vid sidan av enfamiljshus. Inte minst för att få till lokala flyttkedjor. Den som är äldre ska kunna sälja huset och flytta till lägenhet utan att behöva lämna hembygden. Men inte bara det, flerfamiljshus öppnar möjligheter för andra former av gemenskaper som villamiljön inte erbjuder på samma sätt.
Arkitekten Erik Berg har på Hela Sverige ska levas uppmaning skissat på en möjlig förändringskedja i Ålberga. En första presentation kom vid Landsbygdstinget i Näshulta i höstas. Den här gången hade han mer kött på benen. En anpassning efter globala förändringar med lokala medel kan ge mer av närhandlat, närproducerat och närdistribuerat. Ett starkare socialt kapital, en lokalsamhälletstillit, kan kompensera för viss brist på ekonomiskt kapital.
Begreppet byggemenskap utmanar för att det drar åt det kollektivistiska hållet med lite hippie-anda. Men där kostnader och marknadsvärde gör en vanlig byggkalkyl svår, där kan det öppna för nya lösningar. Alla stenar kan och bör vändas på.
Gamla gröna vågen-begrepp som idealiserar gemenskap utan det kommersiella smyger lätt med, men det gäller att hålla huvudet kallt. Även en sambrukande gemenskap behöver ekonomiska överskott och en kapitalistisk realitet. Annars blir allt bara svagare över tid. Värdet av oavlönade insatser, av samarbeten och samhörighet ska samtidigt inte underskattas.
Det krävs en bykänsla för att bygga nytt och växa där traditionella exploatörer inte ser ett projekt som värt att räkna på. Ett exempel är Stavsjö, där lokala investeringar i utvecklingsbolaget gav grunden till ett nybygge av flerbostadshus. Till det kom en anda av utveckling som har lyft bilden av bruksorten Stavsjö.
I vår tid finns en efterfrågan på att bo nära stad, nära service men inte i stad. Att slippa förtätning, storstadsstress, trafikinfarkter, cykelkaravaner och folkmyller har ett värde. Men mellan det där ensamma huset vid sjön och lägenheten mitt i stan, finns mellanting att lyfta på nytt: en växande by och en livskraftig mindre tätort. Där den enkla marknadslogiken inte räcker, behöver man söka och pröva nya sätt att kunna växa. Om inte annat för att över tid utmana utifrånperspektivets bedömning av marknadsvärdet på orten – som banker och samhällsplanering.
Alla frön växer inte. Men det kreativa arbete som görs i Kiladalen och via Hela Sverige ska leva, är socialt värdefullt. Någon behöver gå före, komma med den oväntade frågan och ibland få ett bättre svar än väntat. Om utvecklingskraften i våra byar och mindre samhällen får utrymme att växa, då kommer även de regionala klyftorna att minska - och det sociala kapitalet att öka.