”Därför slutar jag på Tensta vårdcentral” skriver läkaren Magnus Isacson i sin artikel Expressen, i ett viktigt vittnesmål om att hantera segregationens effekter. Att fördela resurser mellan olika grupper i samhället med olika behov av exempelvis vård är kategoriskt svårt. Man får arbeta hårt för att inte skapa system som bidrar till att öka segregationen – genom att de med lätta behov samlas runt en tjänst, som en viss vårdgivare, medan de med störst behov blir ensamma kvar hos en annan.
Men jag vill referera till hans text delvis av en annan anledning. För i den finns vittnesmål om en av de stora utmaningarna med att få integrationen att fungera i dagens Sverige. Han berättar om dem som ska försöka boka tider för vård, som att ta ett coronatest nu under pandemin, men som saknar bank-id, och hur dessa inte har något annat val än att gå till en vårdcentral för att be om hjälp. Där köerna redan är månadslånga.
Gör tankeexperimentet själva. Fundera över hur svårt det vore att ta sig fram en vecka i det svenska samhället utan vana och kunskap om datorer, bank-id eller vårt myndighetssystem. Att söka jobb, ansöka om bostadsbidrag, betala en räkning, anmäla till skolan vilken mat ens barn är allergiska mot eller boka tid för vaccinering mot influensan, samtliga är uppgifter som i dag känns omöjliga att utföra utan tämligen god kunskap om det till stor del digitala, svenska byråkratiska systemet.
Från bibliotek kommer vittnesmål om hur människor kommer in och desperat ber om hjälp med att utfärda vardagliga välfärdstjänster. Och även om de utlandsfödda är en stor grupp så är inte detta enbart en fråga om invandring och integration. Det finns andra, infödda grupper i samhället som också har svårt att manövrera i vårt system.
Därmed inte sagt att vi ska gå bort från att kunna sköta alltmer av våra samhällskontakter på nätet med bank-id och liknande verktyg. För alla som vet hur systemen fungerar är det i mångt och mycket både bekvämt för den enskilda och kostnadsbesparande.
Problemet uppstår för dem som står utanför. För att de är ovana vid att använda den typen av tjänster eller har nedsatt förmåga att göra det. Särskilt mycket påverkar det integrationen för dem som aldrig tidigare har behövt hantera något liknande. För vilka steget att förstå och sätta sig in i våra system kan tyckas olidligt högt.
Vi bör vara försiktiga med att skapa alltför många nya privata hjälptjänster. Vi har redan sett med etableringslotsarna, vars uppdrag var att hjälpa människor hitta ett arbete, att sådana lätt utnyttjas för att mjölka skattepengar. Det får inte heller bli till system som gör människor passiva och bidrar till att man slutar försöka förstå dessa frågor på egen hand. Men i just fallet med guidning genom våra system för samhällsservice är frågan om inte någon form av lotslösning, exempelvis via en särskild enhet på socialtjänstens konto, skulle ge goda effekter. Detta i form av människor som behövde mindre tidskrävande akut hjälp när situationen blivit för svår.
Det är inte enkelt att förstå hur det svenska samhällets byråkrati fungerar ibland, och någonstans, mer tydligt än i dag, borde det finnas en funktion som kan hjälpa människor att ta sig igenom detta. En sådan möjlighet skulle kunna ge positiva bieffekter, bland annat för vården.