Sverige är ett innovativt land. Här finns globalt framgångsrika kommersiella företag. Nya idéer, affärsmässigt värdefulla tekniska framsteg ser återkommande dagens ljus. Bara Finland har fler patentansökningar per invånare inom området heta framtida teknikuppfinningar (TT 10/12), än vad Sverige har. En andraplats i världen som vi delar med Sydkorea, det är inte fy skam.
Kraften i den fria företagsamheten – inom ramarna för ett ordnat, rättighetsburet samhälle med goda utbildningsmöjligheter – gör att Sverige är ett modernt, framgångsrikt land. Våra företag, uppfinnare, idéutvecklare och kunskapsmiljöer bär på affärshemligheter och kompetenser som är attraktiva för stater som inte har samma tradition eller förmåga att kliva in i morgondagen med blicken riktad framåt.
Bland de hotbilder som lurar via de allt snabbare, globala kommunikationsnätverken finns även tydligt destruktivt inriktade attacker utförda av främmande makt. Detta inbegriper allt från störande och underminerande av försvars- och säkerhetsfunktioner till en mer uthållig psykologisk krigföring, exempelvis i syfte att sänka försvarsviljan, sprida konspirationsteorier eller stärka samhällsomstörtande krafter eller värderingar.
I takt med att samhället blir alltmer uppkopplat, med ny allt smartare teknik, ökar förstärks försöken att störa, förstöra och stjäla från distans. I gråzonen, den yta där exempelvis cyberangrepp och industrispionage kan pågå parallellt, separat eller som delar av varandra, finns ett stort skyddsbehov. Ju mer kostnadseffektivt detta kan göras desto bättre. Inget land har oändliga resurser att ta av.
På torsdagen lanserades den nya statliga cybersäkerhetsmyndigheten, presenterad av fyra säkerhetsspecialiserade myndigheter: MSB, Säpo, FRA och Must. Civilt skydd och beredskap, inrikes säkerhet, signalspaning och militär underrättelsetjänst – alla har de intressen i det kunskapsområde som nu samlas inom en myndighet.
Innan du ojar dig över ännu en myndighet finns skäl att ta ett djupt andetag. Cybersäkerhet ökar i samhällsvärde.
För cirka fem år sedan blev Sverige en del av Natos center för cyberförsvar. Detta ligger i Estland, en av våra grannländer som ligger långt framme i kunskap och erfarenhet av främmande makts försök att förstöra och störa via cyberattacker. Där finns ett multinationellt kunskapscentrum för Natostater och ”nära vänner” som Finland, Sverige, Schweiz och Österrike. Där samlas och bearbetas nya kunskaper och erfarenheter på området, forskningsöversikter, men det kunskapsbyggande sker också via gemensamma övningar i att försvara allt det som måste försvaras mot fientligt sinnade attacker.
Att stå allena inför de hotbilder som lurar längs globalt växande digitala kommunikationsvägar, är betydligt svårare och utsatt än att jobba tillsammans med likasinnade. En viktig insikt om den grundläggande säkerhetspolitiken i världen är att demokratiska staters intressen sällan går hand i hand med hårdföra diktaturers, framför allt inte sådana med aggressiva stormaktsambitioner.
När vi talar om cybersäkerhet handlar det om ett samhälles robusthet inför cyberangrepp i många olika former – riktat mot försvarssäkerhet och krisberedskap, men också vardagens samhällsviktiga funktioner, kommunikationer och kommersiella verksamheter.
Kunskap är “vår första försvarslinje”, skriver de fyra myndighetscheferna på DN Debatt (10/12) och de noterar att samhällets direkta och indirekta kostnader för cyberangrepp i dag beräknas till miljardbelopp. En värld av nya möjligheter behöver kopplas till uppdaterade insikter om de risker som följer framstegen. Den nya myndigheten ska inte skydda alla andra mot alla cyberhot. Den ska bidra till att allt från enskilda individer och näringsliv till myndigheter blir bättre rustade för att skydda sig och varandra mot yttre hot.