Vi har inte en samlingsregering. Vi har inte ens en regering som består av alla partier som står bakom regeringens budget. Vi har sannolikt den mest splittrade riksdagen på väldigt länge.
Centerpartiet och Liberalerna har definierat sig som "liberal opposition" utanför januariavtalet. Vänsterpartiet har gått en oppositionell balansgång för att inte fälla regeringen. Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna är det mest oppositionella som riksdagen har. I krisens stund så tystnar det mesta.
För C och L har vardagen övergått till en idog dialog med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Allt som kostar statskassan pengar behöver förankras. Det finns inget utrymme att vara högljutt emot på, i det läge som är.
De två liberala partierna som samarbetar med regeringen har ju ändå en tydlig påverkansyta i form av de presenterade krispaketen. Än svårare är det för övriga. Den kanske mest högljudda och bråkiga riksdagen vi har haft på decennier präglas nu mer av återhållsamhet och tystnad. Inte ens Sverigedemokraterna lyckas starta något bråk som stör vardagen.
I kristider finns liten eller ingen tolerans för uppkäftighet och bråklystnad. En opposition går därför en ständig balansgång i syfte att framstå som kritiskt konstruktiv och ansvarstagande. I ett läge där så mycket tar stryk samtidigt behöver ansvarskännande partier markera en allvarets gemenskap. De måste visa att krisinsatserna har det stöd som krävs och att myndigheterna agerar med den uppbackning som situationen kräver.
Visst går det att köra med öppna spjäll, begränsad eftertanke och såga allt som kommer från regeringen. Men det framstår knappast som konstruktivt. Är det möjligt att kritisera utan att hamna i den fällan? Jodå, Moderaterna försöker, men det är ett svårjobbat läge.
Moderatledaren Ulf Kristerssons senaste utspel är i så motto talande. I helgen lovade han att i samtal med statsministern lyfta ett krav på att ”masstesta” svenskarna. Detta för att få ett bättre grepp om hur spridd smittan är som helhet. Statsepidemiologen och Folkhälsomyndigheten har i stället talat om fler stickprovsmätningar för att få fram snarlikt kunskapsunderlag. Eftersom myndigheten har sagt så är det också regeringens linje. Moderaterna blir där en röst för de väljare som inte tror att mindre mätningar räcker till.
Är Kristerssons linje bättre? Dyrare är den säkerligen. Blir det säkrare? Kanske, beroende hur den genomförs och hur ofta det behöver testas. Likväl är detta ändå en rimlig diskussion, där regeringen och opposition kan vara oense utan att tappa fokus.
Måndagens M-utspel om att ge extrapengar till vårdpersonalen under krishanteringen då? Tanken är att detta ska vara ett slags coronatillägg, för den som kämpar i frontlinjen. I teorin är det ingen dum idé. Är läget extraordinärt så är det. Rent praktiskt, i detaljerna, blir utspelet mer lurigt.
M föreslår antingen ett tillfälligt påslag på ordinarie lön med 5000 kronor – och beskattat därefter, alternativt en ersättning för långa arbetspass och extra resekostnader till och från arbetet. Nyckelorden i förslaget är: ”vilka som ska omfattas av insatserna, samt hur de ska utformas, bör utformas mellan arbetsgivare och arbetstagare”.
Och om det nu även skulle komma ett förslag i den riktningen från regeringen och samarbetspartierna, hur många minns då att M sade något liknande först? Få.
Otacksamt är den ansvarskännande oppositionens läge i krisens stund.