I tider av starka känslor behöver vi mer kyla

Efter ett år av pandemi är debatten utmattande explosiv. Det är som att folk inte gjort annat än att surfa runt på nätet och nu havererar på varandra i ren isoleringsfrustration.

Det finns två saker vi behöver lära oss av detta coronanår. Samhällets krisledning kan inte delegeras till en myndighet. Det måste skötas centralt - och vi behöver mer kyla och färre känslor i debatten.

Det finns två saker vi behöver lära oss av detta coronanår. Samhällets krisledning kan inte delegeras till en myndighet. Det måste skötas centralt - och vi behöver mer kyla och färre känslor i debatten.

Foto: Naina Helén Jåma/TT

Ledare2021-02-23 04:49
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

På den ena sidan finns de alltmer arga haveristerna, med eller utan folierade doktorshattar som vill ställa tjänstemän inför internationell domstol. Konsekvensen, en storm av hot och hat mot anställda på Folkhälsomyndigheten och deras familjer – som också fått polisskydd. 

På den andra sidan finns minst lika arga försvarare som inte accepterar den minsta kritik mot Sankt Anders av Folkhälsomyndigheten. När den sistnämnda gruppen ropar landsförrädare mot varje kritiker svarar den andra med Stasi-Sverige. 

Turerna efter SR:s Vetenskapsradion granskat en sådan ilskegrupp följer en välkänd logik som slutar med att gruppens grundare gråter ut hos extremmediekanalen vars chefredaktör är killen med alla namn, men som är mest känd som SD:s desinformatör, och som idag inte får ackreditering i Riksdagen för sina kontakter med rysk underrättelsetjänst.

Det låter som en fars, men det är tyvärr Sverige 2021. 

Vi har fått ett nytt polariserande sår i offentligheten där en balanserad hållning inte accepteras av någon sida i de sociala medieskyttegravarna. Effekten blir att röster tystnar. När offentligheten handlar om att medvetet misstolka så ger många vettiga människor upp. Problemet är växande. Enligt BRÅ har var tredje politiker som utsatts för trakasserier undvikit vissa frågor som en konsekvens – och fyra av tio journalister har idkat självcensur enligt Göteborgs universitet. 

Förloraren är demokratin som försvagas genom det oförsonliga, det överdrivna och det arga som förstör proportioner, sanning och relevans. Det är precis det som de som vill oss illa önskar. Högerextrema grupper bejakar en idé om en accelererande utveckling som ska leda till en situation då de kan gripa makten. Ryssland är sedan många år en aktör som försöker splittra väst och undergräva demokratier. Kina har globala ambitioner på fri- och rättigheternas bekostnad. Vi behöver se den större bilden för att inse att vi i debatten skadar oss själva. 

Ska man då inte få vara kritisk och granska regeringen och myndigheter? Ska man inte kunna utkräva ansvar? Självklart är svaret ja på alla frågor. Men att försöka vinna till varje pris river sönder fotbollsplanen och omöjliggör fortsatt spel. Det är den liknelsen vi behöver ha för ögonen.

Nu undrar du som läsare säkert, men vad tusan tycker karln om coronahanteringen då?

För det första så är inte Tegnell ett helgon eller den som är kritisk ”landsförrädare”. Sveriges problem handlar om hur vi har konstruerat krishanteringen. Flera regeringars ovilja att ta i gjorda erfarenheter gör att vi har ett system som bygger på ansvarsprincipen, den som har ansvaret i normalfallet har det även i kristider. 

Därtill har statsminister Löfven flyttat krishanteringskansliet från statsrådsberedningen till justitiedepartementet. Kraften blir därefter, besluten spretar, motsäger varandra och tas för sent.

Folkhälsomyndigheten är inte en kompetent krisledare. De har fokuserat på medicinsk evidens utan att förstå globala krisers inneboende kraft och att myndighetens agerande påverkar hela samhället. Vissa beslut måste tas för att de är symboliska och logiskt rimliga för helheten eftersom det har psykologiska effekter, även om det i sig inte finns något vetenskapligt stöd för själva åtgärden. 

Den övergripande spelidén har varit rimlig, om smittan inte kan stoppas måste effekten begränsas så att sjukvården inte kollapsar. Samtidigt ska äldre skyddas. Problemet är att vi misslyckades med det just detta. Sverige har också, precis som alla andra, försökt balansera målkonflikterna i samhället, som ekonomisk aktivitet, öppna skolor och smittspridningen.

Det finns två saker vi behöver lära oss av detta coronanår; samhällskrisledning kan inte delegeras till en myndighet utan måste skötas centralt och vi behöver mer kyla och färre känslor i debatten.

Det behövs, för demokratins skull.