I både förorter och på landsbygden finns det en känsla av att staten har svikit dem.
Att det skulle finnas ett centrum och en periferi i det politiska arbetet är nog många överens om. De senaste åren har pengar ur statskassan strösslats över medelklassen, i hopp om att hålla den nöjd. Men vad gör några extra hundralappar för den som upplever att staten sviker samhällskontraktet?
I förorterna och landsbygden finner vi platser som ofta där invånarna känner sig bortglömda. Att de som styr från centrum inte bryr sig. Avståndet till beslutsfattare upplevs som långt. En känsla av maktlöshet växer. Parallellerna mellan dessa två "utkanter" är tydliga – på båda platserna upplevs tydliga brister i det offentligas service, samt att det är medvetet gjort så.
I både förorter och på många landsbygder finns det en känsla av att staten har svikit, vänt sig bort. Historiskt sett har dessa områden stött på bristande tillgång till offentliga tjänster och infrastruktur. Det har fördjupat känslan av ett avstånd till makten. Förtroendet för staten och dess institutioner försvagas.
När grundläggande behov som utbildning och hälsovård inte tillgodoses så eroderas tron på att staten är en pålitlig partner. Denna brist på förtroende kan forma en nedåtgående spiral. Där människor i periferin känner sig alltmer marginaliserade och alienerade. På det följer sociala spänningar och brist på engagemang i samhället som helhet. Staten förlorar inte bara förtroendet hos sina medborgare, vi riskerar också att gå miste om all potential som finns hos medmänniskorna i dessa områden.
Alla kan inte få allt. Det är omöjligt att bygga ut Stockholms infrastrukturnät till hela landet. Gamla fasta sevärdheter i centrum kan inte flyttas till förorten. Däremot finns ett antal saker som bara måste fungera, oavsett var i Sverige det är. Polisen måste komma när man ringer. Det ska vara möjligt att lita på att skolan där ens barn går håller en god kvalitet.
I stället för att ge hushåll på landsbygden el-subventioner så bör närhet till livsnödvändig vård säkerställas. I stället för att göra förorten till en visitationszon så måste en rejäl och bra skola prioriteras. Själva fotfästet i det som görs, avslöjar om avståndet till de direkt berörda är kort eller långt. Är det vi, eller några andra?
Den onda cirkeln av bristande förtroende leder till en allt svagare samhörighet. Det gäller att skapa en mer sammanhängande framtid, där staten garanterat klarar sitt grundläggande uppdrag. Det kräver en djup förståelse för människors behov och visa att de syns och betyder något. Var de än bor, vad de än heter.
Endast då kan vi skapa en balans mellan centrum och periferi, det som gynnar hela landet.