Att justitieminister Morgan Johansson (S) undvek att fällas i riksdagsvoteringen kom med viss dramatik. Eftersom S-regeringen tillträdde med en rösts marginal i vintras var det just den rösten som återigen hamnade i fokus, tillhörande den tidigare vänsterpartisten Amineh Kakabaveh, politisk vilde sedan 2019. Det var cirkus då och det blev cirkus nu.
Socialdemokraterna gjorde en överenskommelse med henne inför statsministeromröstningen i vintras. Det gjorde att Magdalena Andersson (S) kunde tillträda efter företrädaren Stefan Löfvens då frivilliga avgång. I det man kom överens om ingick ett "fördjupat samarbete" med kurdiska PYD i den autonoma regionen Rojava i Syrien. Detta kom i sin tur i dagarna att bli en tacksam måltavla för den turkiska regimen, som valde detta för att sätta käppar i hjulet för ett svenskt Natomedlemskap.
På själva voteringsdagen fick så Kakabaveh ännu en möjlighet att spela en huvudroll, genom att vackla i hur hon hade tänkt att rösta. Det var ingen vacker dans. Vad hon har lovats eller inte lovats bakom stängda dörrar vet vi inte. Men misstroendevoteringen som helhet har allt annat än underlättat resan in i Nato.
Omröstningen blev en repris på statsministervoteringen från i vintras. Var och en fick markera sin position och vilden fick avgöra frågan. Förvisso har det getts utrymme för många gånger relevant kritik mot justitieministern, men vann kritikerna något? Nej, inte då.
Svenska Dagbladets politiska reporter Torbjörn Nilsson påpekar i en läsvärd text om hur en misslyckad misstroendevotering snarare kan stärka en regering än att få den att framstå som svag. Han drar en parallell till 1980, då den andra regeringen Thorbjörn Fälldin (C) satt vid makten. Vänsterpartiet Kommunisterna pressade oppositionsledaren Olof Palme (S) att få till en misstroendeomröstning, som Fälldinregeringen klarade med en rösts marginal.
Regeringen satt kvar och oppositionen vann inget i stunden. Att Fälldinregeringen sprack ett halvår senare och att det då följde en tvåpartiregering i minoritet, med Centerpartiet och Folkpartiet, det är en annan historia.
Misstroende är riksdagens skarpaste vapen, men det kräver viss finess för den som vill annat än att slåss om rubriker. Endast en misstroendeomröstning har vunnit gehör i riksdagen, av totalt tretton försök sedan 1980. Det var den som fällde regeringen Stefan Löfven (S) förra sommaren – och januariavtalet. Minns att Löfven även klarade en misstroendevotering mot försvarsminister Peter Hultqvist (S) efter den så kallade Transportstyrelseskandalen, då genom att låta två andra hårt kritiserade ministrar gå på förhand.
Svensk politik förs i ett ständigt högt tonläge, numera. Alla är arga på något och oftast på varandra. Opinionsläget driver på frustrationen på många håll. Ingen vinner något tydligt, alltså skriker alla högre. Det gäller att hålla sinnet kallt även när det hettar till.
Det är ungefär hundra dagar till valet. Fram till dess – men sannolikt också därefter – behöver vi få se ansvarskännande partier som kan agera på ett sätt som underlättar och inte försvårar anslutningsprocessen till Nato. Den frågan bildar fond till allt som görs och sägs. Det måste gå att hantera med större värdighet än i nuläget. Visa att det går att "tugga tuggummi och gå på en gång", som Magnus Uggla sjöng om (IQ, 1983).