Ett av sjukvårdens svåraste uppdrag går ut på att ibland göra valet när en patient enbart ska överföras till palliativ vård, ett steg i livets slutskede. Men ingen är ett generellt fall. Var och en som ställs inför en sådan bedömning har rätten att få sitt sjukdomstillstånd bedömt utifrån sina specifikt individuella förutsättningar. Oavsett vem det är eller hur bra personen eller anhöriga är på att tala för sin sak.
Detta måste man ha med sig när vi diskuterar den hårda kritik som IVO, Inspektionen för vård och omsorg, riktar mot landets regioner – och som SN på nyhetsplats igår gav stort utrymme. Kritiken är viktig, till synes också relevant.
Gränsen mellan en generell bedömning och en individuell kan verka suddig. Val av behandling bygger på erfarenhet, att detta har fungerat tidigare, på andra. Likväl är rätten att bedömas utifrån egna förutsättningar något som inte får kränkas.
Var och en av oss är mer än en siffra i en större klumpsumma. Det framgår i de lagar som styr hälso- och sjukvården. Ska vi övergå till en mer övergripande, mer uttalat grovhuggen vårdmodell behöver lagarna också ge utrymme för detta. Kommande utvärderingar kan mycket väl ge vid handen att särskilda lagutrymmen måste till i svåra, livshotande pandemier. Kris precis som krig är exceptionella situationer. Påfrestningarna på det ordinarie arbetet kan bli så pass omfattande att det inte går att leva upp till ordinarie lagar och regler. Men ett uttalat frånsteg från varje patients individuella rätt ska aldrig tas lättvindigt, helst inte alls.
IVO:s kritik är skarp, så skarp som den egentligen kan vara när det kommer till hur insjuknade på landets äldreboenden har hanterats under pandemin. Det gäller även Region Sörmland.
”IVO gör bedömningen att ingen region har tagit sitt fulla ansvar”, skriver inspektionen. Var femte person på äldreboenden har ”inte fått vård och behandling utifrån individuella behov vid misstänkt eller konstaterad covid-19”. De äldre på särskilt boende och deras närstående har inte fått information och gjorts delaktiga vad gäller vård och behandling. Ställningstagande om och genomförande av vård i livets slutskede har inte skett i enlighet med gällande regelverk under den pågående pandemin.
Det är allvarsord.
Regionerna svarar att IVO:s kritik är för hård och att en del kritik inte stämmer. Mer specifikt den om att generella riktlinjer om att patienter från äldreboenden inte skulle skickas till intensivvården, ska ha använts. Vården har skett som vanligt, ingen har prioriterats bort, intygade regionrådet Monica Johansson (S) till SN i maj.
Det är så det ska vara, men är det så det har varit?
Det är regionernas vård generellt sett som åsyftas. Bedömningen av kommuner och privata vårdgivares insatser kommer i december.
Det går att kalla detta för en vårdskandal. Kritiken är vass nog. Låt oss samtidigt bygga in en förståelse för själva läget, krisen. Med stor sannolikhet är det så att ingen som verkar inom sjukvårdens olika nivåer anser att andras liv ska hanteras på ett vårdslöst eller opersonligt sätt. Med den attityden jobbar man inte – och ska inte jobba - inom en human, livräddande, botande och vårdande sektor.
Vårdanställda i sjukvård och omsorg har slitit ont under många månader. Med stor respekt för dessa enskilda arbetsinsatser måste detta borras vidare i. Så många inblandade har gjort sitt yttersta för att göra sitt uppdrag rättvisa. Trots det verkar den individuella rätten för den som insjuknat på äldreboende, ha satts på undantag – i vart femte fall.
När enskilda medborgare inte har fått den individuella bedömning som de har rätt till, är det samhällets, politikens och sjukvårdens ansvar att tydligt erkänna detta. Inför var och en. Det tar tid, men måste göras. För de efterlevandes skull – och för att lära inför nästa kris, och nästa.