Vart ska man vända sig om staten sätter käppar i hjulet för ens försörjning? Det är en fråga som har blivit aktuell för energiexperten Kent Östergård.

När han efter tio år som certifierad expert skulle förnya sin licens tog det plötsligt tvärstopp. Det statliga forskningsinstitutet Rise, som utgör en av två ackrediterade certifieringsorgan för energiexperter, avslog hans ansökan. En lucka i förvaltningslagen har dessutom resulterat i att Kent saknar möjlighet att överklaga beslutet.

Nu har organisationen Centrum för rättvisa tagit sig an fallet. Det ger Östergård en chans. Men det finns samtidigt en rad andra fall av statliga inskränkningar som aldrig drivs vidare och således aldrig uppmärksammas. Främst eftersom många av dem som har blivit föremål för ett ingripande beslut av en stat eller kommun saknar möjligheter att driva sin sak och få den prövad på ett rättssäkert sätt.

 

I Sverige har vi en hög svansföring när det gäller frågor som handlar om rättsstaten. Å ena sidan är den långtgående rätten till offentlig insyn och den relativt låga graden av korruption något vi ska vara stolta över. Å andra sidan finns det flera brister som inte står i samklang med vår självbild.

I sin doktorsavhandling 2017 behandlade Sebastian Wejedal, lektor i processrätt vid Göteborgs universitet, frågan om individer har en möjlighet att få ersättning för rättslig hjälp vid en rättsprocess mot det offentliga. En av slutsatserna var att individer i många fall står handfallna vid en tvist med kommunen, regionen eller staten.

Centrum för rättvisa har tidigare drivit fall där individer råkat ut för till synes godtyckliga myndighetsbeslut. Länsstyrelser som plötsligt tvärvänder i beslut om strandskyddsdispens och kommuner som har velat tvångsinlösa mark från familjegårdar är bara två exempel.

 

En rättsstat ska präglas av likabehandling, men i många fall lever inte rättsprocessen upp till det idealet. Det finns till och med sammanhang där det råder uppenbar olikhet inför lagen. Vid vissa omständigheter borde därför rättegångskostnaden för en uppenbar inskränkning av en fri- eller rättighet betalas av myndigheten som förlorat i domstol. Så är ofta inte fallet i dag.

Det sker visserligen inom tvistemål i allmänna domstolar. Men inte vid förvaltningsprocesser där länsstyrelser eller kommuner har visat sig kränka exempelvis äganderätten. Eftersom bägge parter står för sina kostnader i sådana fall måste individen ändå betala för att hävda sin rätt gentemot staten.

 

I grund och botten är det en fråga om prioriteringar av resurser. Det är inte en enkel avvägning. Dels behöver man beakta individens rätt att försvara sina fri- och rättigheter, dels behöver man ta hänsyn till att tröskeln inte kan vara så pass låg att rättshaveristiska prövningar dränerar rättsinstansernas resurser.

Men det är tydligt att det finns flera förbättringsområden i syfte att stärka individens rätt mot staten. I förlängningen handlar det om att säkerställa att de lagstadgade rättigheterna alltid kan efterlevas i praktiken.

Tack vare Centrum för rättvisa kommer Kent Östergård få en möjlighet att överklaga det negativa beslutet. Det vore önskvärt om fler kunde hävda sin rätt mot staten.