De senaste åren har en oroande trend börjat framträda i Sverige. Politiker, som ställs inför komplexa samhällsproblem, visar en ökad benägenhet att tumma på grundläggande fri- och rättigheter. Demokratin verkar allt oftare ses som ett hinder i hanteringen av komplexa samhällsutmaningar, snarare än en grundläggande, framgångsrik fredlig beslutsprocess.
Det kommande året är det därför viktigare än någonsin att inte falla för de enkla lösningarna, särskilt när det gäller de mest brännande frågorna som gängkriminalitet. Risken är att det blir en nedåtgående spiral, med långtgående negativa konsekvenser för samhället och i slutändan för de värderingar vi säger oss värna.
I mitten av november publicerade den brittiska tidningen Financial Times en intervju med Richard Jomshof, justitieutskottets ordförande och riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. I intervjun, som fokuserade på gängkriminaliteten i Sverige, reflekterade Jomshof över att vi försöker handskas med icke-demokratiska medborgare genom demokratiska regler. Han ifrågasatte om det verkligen är tillräckligt. Ett sådant uttalande signalerar att Jomshof är en av dem som betraktar demokratin som ett hinder i kampen mot brottslighet. Det är anmärkningsvärt att det inte har väckt större uppmärksamhet.
Denna oroande syn förefaller dessvärre fått fotfäste bland väljarna också. Enligt en SOM-undersökning presenterad i våras av forskarna Thomas Persson och Sten Widmalm, visade det sig att en majoritet av svenskarna kan tänka sig att tillfälligt sätta demokratin åt sidan under vissa kriser. Även sådana som inte är systemhotande. Detta är ett alarmerande tecken på att demokratin även bland allmänheten börjar ses som en del av problemet snarare än lösningen.
Mot denna bakgrund kan förslag som regeringens ambition att införa visitationszoner och Socialdemokraternas motförslag om att personer i “gängmiljöer” ska kunna visiteras utan brottsmisstanke vid första anblick framstå som rimliga. Men om dessa åtgärder förverkligas, då riskerar dessa att på sikt underminera förtroendet för rättsstaten. Det leder till ökad misstro mellan medborgarna och de institutioner som är avsedda att skydda dem. Trots goda avsikter kan det i slutändan skada mer än de hjälper.
Den liberala demokratin utgörs av verktyg för att fredligt hantera politiska skiljelinjer och kan närmast beskrivas som en överideologi. Det är ett begrepp som myntades av Herbert Tingsten 1946. Det är en styrelseform som alla bör stå bakom, oavsett personliga ideologiska övertygelser.
Inför 2024 står Sverige vid ett kritiskt vägskäl. Om vi inte tänker oss för i de beslut som tas, då riskerar demokratins status som överideologi att urholkas. Det tvingar oss att reflektera över vilken typ av samhälle som vi egentligen strävar efter att skydda. Vägvalet borde vara givet.
Framtidsbilder, del 1. Det här är första delen i ledarsidans jul- och nyårsserie som fäster blicken på det nya året.