Januariavtalet har nu fyllt två år. Det har varit den tongivande kraften i svensk inrikespolitik sedan regeringen Stefan Löfven – med Socialdemokraterna och Miljöpartiet - tillträdde på dess 73-punktsprogram 2019. Avtalet angav prislappen för Centerpartiets och Liberalernas stöd. Regeringens position förutsatte också att Vänsterpartiet satt still i båten, även om det har plaskat en hel del sedan dess.
Läget efter valet 2018 kommer inte igen på samma sätt. De skarpa skiljelinjer som gällde då är i dag mer lösa. Det påverkar hur partier kan tänkas samarbeta i och kring regeringsfrågan, såväl som prislappen för att köpa makt. De två liberala partierna, Centerpartiet och Liberalerna, kan hamna i ett läge ännu en gång, där de kan avgöra regeringsfrågan. Men inget säger att de får lika bra betalt som i förhandlingarna 2018-2019.
Ett köpa makten-läge kan även uppstå för Moderaterna och Kristdemokraterna i relationen med Sverigedemokraterna. Om de egna mandaten inte räcker till har makten alltid ett pris.
Januariavtalet har gett de inblandade fyra partierna erfarenhet av vad som har fungerat och vad som har varit mer svårlöst inom budgetsamarbetet. Några tunga frågor har manglats igenom, trots pandemin. Las-punkten löstes med arbetsmarknadens parter som aktörer. Värnskatten förpassades till historien. Annat är kvar att göra, som förändringarna av Arbetsförmedlingen. Ropa inte hej förrän hela avtalet är i hamn.
I en intervju nyligen markerade Centerledaren Annie Lööf att hennes parti går till val som ”självständig liberal kraft” – och utesluter nu, precis som efter valet 2018, bara samarbeten med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, de riksdagspartier som står längst ifrån de liberala värdena (SN 28/12).
Hur det hårt pressade Liberalerna, under Nyamko Sabuni, gör är mer oklart. Det finns tydliga röster internt som vill att L ska stå på Moderaternas sida. Göran Hammarlund, ordförande för Liberalerna i Trosa, markerade exempelvis i SN att Liberalerna ”är borgerliga och det måste vi bli tydliga med” (SN 3/1). Intern kritik inom C är inte alls lika uttalad. En del av detta har med folkrörelseperspektiv och partikultur att göra, samt hur opinionsläget är.
Allt har sin begränsning. Även ett samarbete som delvis budgetpartner och delvis opposition. Minns att Socialdemokraterna bara mäktade med att hålla kvar Miljöpartiet och Vänsterpartiet i den rödgröna rollen under två mandatperioder från 1998 till 2006. Stegvis kom allt tydligare krav på ministerposter. Och då var det bara MP som skulle kunna ha gjort upp med andra partier.
Effekten av januariavtalet har dessutom blivit att partierna utanför, från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna, har valt att samarbeta i enskilda budgetfrågor. Den maktpolitiska spelplanen 2022 kommer att se annorlunda ut jämfört med 2018. Valresultatet är avgörande för vad som är möjligt. Avtal sätts till marknadspris.
Nya januariavtal har nya förutsättningar. Även om vissa grundläggande motsättningar lär vara kvar. Det ska mycket till för Centerpartiet att bejaka en regering byggd på stöd av Sverigedemokraterna. Minst lika mycket krävs innan Vänsterpartiet ger en moderat regeringsbildare grönt ljus – även om detta inte inkluderar ett SD-stöd.
Frågan är fri. I slutänden måste Sverige regeras – det är den centrala lärdomen av januariavtalet. Även 2022 väntar svåra avvägningar och kanske än mer svårsmälta avtal, för den ena, andra och/eller tredje sidan.