Två bröder som felaktigt pekades ut för att ha dödat en fyraårig pojkare vid namn Kevin i stadsdelen Dottevik i värmländska Arvika 1998, får nu skadestånd av staten. Det så kallade Kevin-fallet väckte självklart stor uppmärksamhet i 1998 när Kevin hittades död. I efterhand har behandlingen av de två bröderna som blev misstänkta hamnat i fokus.
Två barn – då fem och sju år gamla – pekades ut för att ha dödat en fyraåring. Men det var fel. Utredningen gjorde fel. Staten gjorde fel. Ett barn hade dött, om än oklart hur. Två andra barn fick sin barndom och ungdomstid förstörd.
När SVT:s Uppdrag Granskning och även DN började syna fallet i sömmarna för några år sedan, var det mycket som sprack i den då officiella bilden. Ett påstått erkännande visade sig inte finnas. De två pojkarna hade haft alibi. Förhörsmetoderna kritiserades hårt. Steg för steg kröp det fram att barnen hade behandlats på ett orimligt och förkastligt sätt av samhällets företrädare.
Det är både grymt och hjärtskärande. Vad kan ersätta för en förstörd barndom? Ett erkännande från staten – och ett skadestånd på en miljon var det räcker förstås inte hela vägen. Ändå är det symboliskt viktigt. När någon behandlas illa av staten, där personens rättigheter kraftigt åsidosätts, är det så viktigt att detta sägs högt och uppmärksammas.
När staten gör fel ska staten kompensera på det sätt som går. Att justitieministern, i det här fallet Morgan Johansson (S), tar ett steg fram och bekräftar att staten har gjort fel, är helt rätt. Att staten är ödmjuk inför rättsstaten.
Det går aldrig att ge barnen i Kevin-fallet de där barndomsåren tillbaka, lika lite som den då fyrårige Kevin kan ges livet åter. Men det är ändå något.