Den 8 juni 2020 mördades en 19-åring vid Rosvalla och för nästan exakt ett år sedan mördades en 21-åring vid Långbergsskolan i Nyköping. Även om ett av dessa fall liksom många andra uppmärksammade dödsskjutningar generellt sker bland gängkriminella, påverkar de en större skara än i de kretsar de äger rum. 

Dödsskjutningar, oavsett avsikt och gärningsman, sätter skräck i samhällen. Vare sig människor upplever dessa i verkligheten eller läser om det på nyheterna. Oron märks varje dag. Detta är det som i politiska debatter oftast kallas “upplevd otrygghet”. Den upplevda otryggheten har ökat så markant att “trygghetsfrågan” debatteras oavbrutet. Detta trots att trygghet inte ens är ett renodlat politikområde. 

Att gängkriminalitet är fruktansvärt och något vi ska sätta stopp för är nog de flesta överens om. Men det är också fruktansvärt att människor hamnar fel i livet, blir aktiva i kriminella gäng och riskerar att bli mördade för den verksamhet de själva är med och bedriver.

I de fall där dödsskjutningarna inte sker inom och mellan gängen blir ödena än mer förödande. Däribland ser vi exempelvis mordet vid Långbergsskolan och när den 12-åriga Adriana sköts ihjäl i Botkyrka utanför Stockholm i fjol. Det är stora tragedier som slår hårt, mot enskilda och vår samhälleliga gemenskap. 

Det finns även en mer abstrakt konsekvens av de ökande skjutningarna och dödsskjutningarna. En sådan följd som uppkommer på grund av en befolkning satt i skräck. Den ökade gängkriminaliteten ökar även misstron till politiker och det ger utrymme för enkla populistiska slagord, framförallt från högerhåll, i samma anda. Dödsskjutningarna leder även till instabilitet och ett populistiskt förhållningssätt till frågor som berör exempelvis rätts-, integrations- och migrationspolitik. 

Ju mer av enkelspåriga, populistiska slagord som debatten fylls med, desto längre ut mot ytterligheterna förflyttar sig samtliga partier i den specifika frågan. Om den upplevda sanningen i debatten är att själva invandringen har lett till gängkriminalitet, då behöver samtliga partier förhålla sig till detta. I stället för att exempelvis tackla kriminalitet som en följd av en bristande integrationspolitik, vilket det ju till viss del är. 

Vi måste ta breda tag mot gängkriminaliteten och det väpnade våldet, för såväl vårt debattklimats som alla potentiella brottsoffers skull. Partierna i den “breda mitten” behöver erkänna svårigheterna i att bekämpa den gängkriminalitet som Sverige står inför – och söka lösningar. Detta utan att för den sakens skull driva någon form av slagordspopulistisk agenda, från höger eller vänster. Det är inte omöjligt att både erkänna de fel som Sverige hittills har gjort och samtidigt föreslå konkreta åtgärder på rätts- och integrationsområdet. 

Troligtvis krävs det mer omfattande politiska åtgärder för att bekämpa gängvåldet än vi tidigare velat erkänna. Inte bara inom det polisiära utan även på andra myndigheters områden som socialtjänsten och Skatteverket. För det är dags för politiken att få bukt med gängkriminaliteten. Våra medieflöden ska inte fyllas med nyheter om nya skjutningar i någons närområde. Fler ska inte behöva dö i skjutningar.