Här är de två senaste centerledarna: Annie Lööf och Muharrem Demirok.
Den senaste veckan började det mullra igen. Sett till signalerna inifrån är det ett inre uppror som nu leder till Muharrem Demiroks avgång. Det är inte enskild sakpolitik eller ens höger eller vänster, det är helheten.
Hade inte Demirok avgått frivilligt så hade det blivit en allt stökigare resa, men med exakt samma utgång.
Det fanns inga fler ess i Demirok-ärmen. Loppet var kört.
Det är så i Centerpartiet. Region- och kommunpolitikerna är en stark kraft, partiets starkaste, när de väl bestämmer sig för något. De avgjorde vägvalet 2018 när det blev januariavtal med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna. Även den här gången verkar distriktens budskap ha varit avgörande.
Muharrem Demirok ledde partiet i drygt två år och genom en EU-valrörelse, som gick överraskande bra. Men C söker en bättre berättelse om jordnära samhällsförändringar med säkra fotfästen. Det var inte det att han inte försökte. Det var att det inte räckte till.
Han fick en värdig slutpunkt i ett uppskattat, varmt liberalt tal för centerhjärtan på hemmaplan i Linköping i början av februari, med en stor del av partiets alla region- och kommunpolitiker på plats. Applåderna växte från en tveksam start till en bred uppskattning för det som sades: varmt, hjärtenära och tydligt.
Men i korridorerna var det en annan ton. Jag vet, jag var där. Alldeles för många trodde inte längre att kraften fanns där.
Han var den första centerledaren sedan Lennart Daléus med en bakgrund i storstaden och gjorde sin politiska resa via en stor kommun som Linköping. Det är så lätt att hävda att detta var problemet. Det är lika lätt att påstå att C saknade sina forna Alliansvänner. Men detta är för ytligt.
Problemet var det interna ledarskapet. En bristande ordning på möten, svagt förankrade förändringar – och så vidare, det är omöjligt att leda ett parti så.
Centerpartiets Ungdomsförbunds ordförande Caroline von Seth krävde centerledarens avgång i höstas - och fick själv gå.
Mullret började redan inför EU-valrörelsen 2024. Det går inte att rulla på med låga personliga förtroendesiffror i två år utan att så sker. Men trots ett starkt valresultat så kom missnöjet igen i höstas, det trycktes tillbaka tillfälligt – och nu slår det igenom fullt ut.
Det blir lätt så att det pekas finger mot ledaren, men det är helheten som aldrig fick styrfart efter Annie Lööf. Trots Demiroks varma ord om Maud Olofssons ledarskap och budskap. Det blev för svag kommunikation och svårbegripliga beslut som att svälta ut den egna tankesmedjan Fores. Men framför allt var det en fråga om intern ordning.
Ett parti som Centerpartiet behöver en strukturerad hand vid rodret, med en plan och en strategi för att få alla med på vagnen. Den letar valberedningen nu efter. Räkna inte med en öppen process med flera kandidater, den här gången. Det är för kort tid till nästa val. Verkstaden kan inte vänta. Det behöver bli ordning på torpet.