Socialdemokraterna väckte uppmärksamhet med ett löfte om att matcha nya resurser som läggs på polisen med lika stora satsningar på det förebyggande arbetet mot brottslighet. Krona för krona. Går det verkligen att räkna så?
Det går, men det är inte givet att det du får är vare sig kostnadseffektivt eller välavvägt. Däremot har vi just nu en politisk diskussion om brottslighet som länge har handlat mer om hårdare straff än att göra det svårare att hamna i kriminella sammanhang. Det är inte så konstigt. När väpnade uppgörelser och gängmord präglar utsatta områden och nyhetsflöden är det lätt att ägna vilja all tillgänglig samhällskraft åt att slå ned på den typen av brottslighet. I ett funktionellt samhälle kan vi inte rycka på axlarna åt att gängkriminella skjuter ihjäl varandra.
Det är inte orimligt med vare sig högre straff eller snarare högre lägsta straffsatser i sammanhanget. Gängkriminellas snabbaste vägar ut från fängelsemiljöerna behöver tydligt förlängas. Det kan vara så att polisen behöver bättre verktyg för att kraftigt minska gängkriminellas våldskapital. Men det räcker inte enbart med att slå tillbaka mot kriminaliteten via våldsmonopolet.
Det är inte ett samhälle i ständiga utnötningsstrider med organiserad brottslighet som är målet. Över tid kräver kampen mot brotten och våldet att den organiserade brottsligheten finner ett allt smalare utrymme att hålla igång lukrativa verksamheter och ger pengar till vapen och annat, samtidigt som det blir allt svårare att locka unga och andra in i ett liv utanför lagen.
Då krävs det en bred flora av åtgärder mot framväxande kriminalitet, via socialtjänst, polisarbete, kriminalvård, föreningsliv och skola. Det krävs vassa, mycket väl anpassade verktyg för att torka ut den organiserade brottslighetens kassaflöde. Om Sverige under den kommande mandatperioden ska nå verklig framgång krävs offensiva tag på flera områden samtidigt. För att avväpna, avslöja och avstyra.