Vi berättar i SN om det misstänkta mordet på en kvinna i Vagnhärad. Det är en fruktansvärd verklighetsbild. Även med detaljerna avskalade, gör det ont att läsa. Snart börjar rättegången. Ännu en process i det som kallas våld i nära relationer ska prövas rättsligt och ansvar ska utdömas.
Våldet inom nära relationer skördar liv, gång på gång, år efter år. Nästan alltid är det en kvinna. Ofta har det funnits varningssignaler, ibland till och med olika former av samhällsingripanden. Men utan att det har räckt till.
Under mars månad i år dödades sex kvinnor i Sverige. I samtliga fall var den misstänkta förövaren en man som kvinnan haft någon form av relation med. Läs det igen: bara i mars, en månad under detta år. Det är extremt. Under förra året konstaterades, enligt Brottsförebyggande rådets statistik, tio fall av dödligt våld där offret och förövaren hade en parrelation.
Detta våld är en skam för vårt land. Den trygghet som vi påstår är prioriterad i det moderna Sverige, har stora hål och revor. Alla får inte del av den tryggheten. Vi vet också var en tydlig del av problemen och förövarna finns: i hemmet eller nära det.
Det är ingen brist på myndigheter och institutioner som ska arbeta mot våld i nära relationer: Polisen, Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen, Jämställdhetsmyndigheten, Nationellt centrum för kvinnofrid, regionernas sjukvård, länsstyrelser och kommuner.
Efter den mörka månaden mars gick tre ministrar – justitieminister Gunnar Strömmer (M), jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) och socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) – ut och lovade ett ”stärkt arbete mot mäns våld mot kvinnor”.
Under 90-talet och större delen av 00-talet låg antalet fall av dödligt våld i nära relation i snitt på 20 fall per år. Efter 2008 minskade detta till 16 fall per år fram till 2017. Därefter har det varit något lägre tal fram till 2023.
Det var alltså värre förr, men det måste göras mer framöver. Fler liv måste räddas, fler våldsamma och destruktiva relationer upptäckas och ageras mot tidigt. Det räcker inte med att mana på för hur viktigt det är att lämna relationen redan efter första slaget eller ett hotfullt kontrollerande beteende. Samhällets skyddsnät ska vara aktivt.
Att agera mer kraftfullt mot den som utövar våld framstår som betydligt svårare. Trots att detta borde vara minst lika effektivt.
Psykisk misshandel ska vara ett brott. Kontrollerande beteenden som är tydliga varningsflaggor behöver kriminaliseras. Möjligheterna att agera med kraft behöver bli mer pricksäkra. Även där det på ett bryskt sätt kliver in i privatlivets sfär – i städade hem såväl som i mer kaotiska. Det dödliga våldet är bara toppen på ett isberg av våld, där kvinnors liv – och en del mäns – i åratal präglas av skräck, slag och förnedring.
Budskapet Inte en kvinna till, måste betyda något.