Att Moskva styr över grannlandet Belarus är sant till en viss gräns. Belarus gör inget omfattande utan att Ryssland godkänner detta. Men än så länge klamrar sig Vladmir Putins diktatorkollega i Minsk, Aleksandr Lukasjenko kvar med den begränsade makt han har. 

Folket var så nära att kasta ut honom efter det senaste låtsas-valet. Regimen tog till grovt våld mot demonstranter och oppositionella, men räddades mer definitivt av att Moskva klev in med ännu hårdare tag. Det blev ett led i att göra Minsk till lydrike inom det imperium som Putin-Ryssland har som mål att lägga under sig. 

Oppositionsledaren Svjatlana Tsichanoŭskaja är i exil, och visar vad Belarus kan vara och kan bli, befriat från rysk kontroll. 

En del av de ryska attackerna, inte minst på civila mål, sker från Belarus. Lukasjenko-regimen har inga problem med det, men försöker undvika att gå helt in i kriget. När Putin nu gjorde officiellt "arbetsbesök" i Minsk var bedömningen av detta skedde för att dra in de belarusiska styrkorna mer i krigföringen. Ryssland har redan förlorat stora mängder manskap och materiel och tvingats till större reträtter. I nuläget använder ryssarna både nymobiliserade trupper och dömda brottslingar som kanonmat mot de ukrainska ställningarna. Medan andra trupper förbereds för framtida bruk.

Inte ens de Lukasjenko-trogna inom den belarusiska militären lär vilja dö i drivor för Putins imperiedrömmar, fast i just diktaturer är sådant marginalanteckningar. Det går att dö både frivilligt eller motvilligt, skjuten av andra eller de egna.

I samband med Putin-visiten i Minsk kom också besked om gemensamma militärövningar, vilket förstås kan vara maskerade invasionsförberedelser. Ukraina är berett på att situationen snabbt kan ändras. Och den omvärld som står upp för Ukraina har att förstå vilka stödbehov som är ett absolut måste i närtid.