Ingen bör vara förvånad över att det är främst Centerpartiet som ser fördelarna med de reformer och den budget som följt av januariavtalet. Lejonparten är centerpolitik (DN 10/1). Väldigt mycket hade varit gedigen Allianspolitik också. Det är kalasbra, men bara C firar med tårta.
Det finns ett särskilt värde i att ”sansade mittenkrafter” har stort inflytande på Sveriges utveckling, vilket vikarierande Centerledaren Anders W Jonsson skriver. Men det gäller att många ser värdet av att förbli sansad också. Gamla Alliansvänner har tyvärr på ett teatraliskt sätt exempelvis spelat missnöjda med avskaffandet av värnskatten, den skadliga skatt som inte minst Moderaterna har varit så emot men aldrig förmått att ta bort.
Januariavtalet är konstruerat utifrån en mycket begränsad samsyn, något som var denna ledarsidas stora invändning mot det. De sakpolitiska nyttorna riskerar att drunkna i en politisk vilsenhet med många bräckliga ideologiska kompasser.
Opinionsmässigt har varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet skördat framgångar av att få behålla makten. På oppositionssidan är det ungefär lika jobbigt. Moderaterna och Kristdemokraterna fick bara inflytande när de tog Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i hand. Ebba Busch Thor (KD) och Ulf Kristersson (M) har spelat flåshurtiga, men alla kan se att den kombinationen av ”vänner” inte är framtidsinriktad. ”Framgången” av att ha fördröjt en reformering av Arbetsförmedlingen borde för sunda högerväljare ses som minimal.
SD har vunnit på att vara emot det mesta, medan C och L har fått visa påverkansmakt. Övriga är misslynta. Januariavtalet är en ettåring med slitna vårdnadshavare och griniga grannar. C och L är särskilt känsliga för regerings- och myndighetsbeslut som drar hårt åt vänster och/eller slår mot företagande och entreprenörskap. Att styra utan att regera är invecklat och riskfyllt.
Utfallet av valet 2018 gjorde att det bara fanns dåliga eller halvdåliga lösningar att nå. Läget är fortfarande stökigt. Samtidigt som Centerpartiet via en debattartikel firade januariavtalets ettårsdag kände Moderatledningen ett behov av att, ännu en gång, signalera att invandring är ett jätteproblem som främst måste mötas med ännu högre murar - utan vare sig nytänkande eller nyans.
Synen på nya medborgares samhällsvärde skapar nya grövre konflikter. Moderaterna och Kristdemokraterna, men även Socialdemokraterna, prioriterar att vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna – och detta ställer ofta retoriken i motsats till liberala värden. Det blir inte en saklig strid mellan januariavtalets partier och oppositionen, utan det gröper ur något mer djuplodande. Ordning, krav och regler är en sak, kollektivistisk empatilöshet något helt annat. Ska födelseland verkligen järnhårt styra rätten att få tillhöra i ett samhälle?
Januariavtalet lär få det svårare framöver. För ju längre tid som har gått desto svårare blir det att hantera oförutsedda problem. De två regeringspartierna lär desperat vilja pressa in mer av ”det egna” i nästa budgetrunda – men det är bara en begränsad del som exempelvis Centerpartiet rimligen kan svälja utöver det redan avtalade. Det mesta talar för att januariavtalets strategiska utrymme därför kommer att prövas på skarpast möjliga sätt redan i höst.