Tre kvinnor och deras barn har utvisats från norra Syrien till Sverige. Detta från de områden som idag kontrolleras av kurdiska styrkor och från de fångläger för terrorister som funnits där sedan terrorgruppen Islamiska statens så kallade kalifat krossades.
De tre fallen innebär en tydlig utmaning för det svenska samhället. Lagstiftningen mot samröre med terrorism skärptes ifjol, och förundersökningar pågår mot kvinnorna. Men det lär inte bli lätt att fälla någon, framför för sådant som inträffat före lagskärpningen.
Den våldbejakande islamismen ser det svenska, demokratiska samhället som en dödsfiende. Hotbilden är inte borta, bara för att IS krossats i Syrien. Riskerna för radikalisering, uppvigling och nyrekrytering till terrorgrupper finns kvar. Svensk säkerhetspolis och samverkande myndigheter måste ha järnkoll på de här individerna under lång tid framöver.
För andra myndigheter är gäller detta ärende något annat, nämligen omsorgen om barn. Barnen till dessa IS-terrorister kan inte rå för vad föräldrarna har gjort sig skyldiga till. Det är upp till sociala myndigheter att göra en bedömning av hur barnen på bästa sätt ska få en vettig chans i livet. Hur pass stor påverkan som tiden i terroristmiljön har fått varierar garanterat från barn till barn, men här ställs de sociala myndigheternas förmåga på ett riktigt stort prov.
Logiskt sett bör barnen få frihet att växa upp med andra vårdnadshavare, i trygghet. Inte med de biologiska föräldrar som en gång lämnat Sverige för att tjäna terrorns sak. Långt från de sociala sammanhang som bidragit till eller format terrorister och samhällshot. Med barnperspektivet som grund.