Det svåraste som finns politiskt är att ompröva egna, inarbetade sanningar. Men den tiden är nu för flera partier. 

Det finns mycket att säga om svensk säkerhetspolitik under andra världskriget och under det kalla kriget. Det var inte alltid smickrande, även om vi så att säga undvek att vara stridande part. Det som beskrivs som neutralitet var mer av en fernissa, pragmatiskt lagd. Sverige hörde ihop med väst och den fria världen, inte med öst och realsocialismens diktaturer. Många kunniga svenskar har länge hållit klaffen utåt för att vårda en offentlig bild som var till för andras ögon och öron. Ett skådebröd.

Neutraliteten byttes ut mot alliansfriheten eller allianslösheten. Det var en hemsnickrad möbel, samtidigt som vi flyttade närmare USA, EU och Nato. Det har länge funnits ett hopp inom svensk politik att det ryska hotet skulle avvärjas, bara Ryssland utvecklades som stat och handelspart. Vi borde ha lyssnat med på våra vänner i öst som vägrade vara godtrogna. 

De tidigare Allianspartierna är sedan tidigare Nato-förespråkare. När Putin-regimen drog igång det fullskaliga angreppet – det som nu har gjorts till ett utrotningskrig mot det ukrainska samhället och dess folk – blev det snabbt uppenbart att svensk säkerhetspolitik hade nått ett vägskäl. Gamla teser var förbrukade. Ryssland attackerar för att (åter)skapa ett imperium. Grannländer som står utanför breda försvarsallianser ses som terräng att ta över. Ukraina fick inte välja att leva i fred.

Detta kan Sverige och Finland inte stå ensamma emot, ens tillsammans. Nu har iskalla insikter också landat i regeringen, hos statsminister Magdalena Andersson och det socialdemokratiska partiet. ”De analyser som ligger till grund för den socialdemokratiska kongressens säkerhetspolitiska ställningstaganden utgår från en verklighet som inte finns kvar efter Rysslands olagliga krig. Det finns ett tydligt före och efter den 24 februari 2022.” Så skriver Socialdemokraterna inför den interna säkerhetspolitiska dialog som partiet drar igång. Det som varit kan inte längre vara. Det framgår också av pressmeddelandet, att det är ”upp till partistyrelsen som partiets högsta beslutande organ mellan kongressperioderna att ta ett sådant beslut”.

Ett annat parti som länge har hållit fast vid ett nej till Nato är Sverigedemokraterna – även i detta är den egna historien en klart påverkande faktor. Först meddelande partiledaren Jimmie Åkesson att han bytt uppfattning – och under måndagen blixtinkallades så partistyrelsen för att bekräfta ett ja till Nato, om Finland går med. 

Vi får se hur Miljöpartiet och Vänsterpartiet agerar. Varje parti har att ta ansvar för att framstå som seriösa i synen på hur det svenska samhället ska skyddas från yttre aggression. I skenet från det som sker i Ukraina.

Finland har valt sin väg, i bred enighet går vårt grannland mot ett Nato-medlemskap. Ett traditionellt Nato-skeptiskt parti som finska Centerpartiet har gett partiledaren klartecken att byta fot. Socialdemokraterna, som leder regeringen, har gjort detta tidigare. Det ska mycket till om inte Finland blir Natomedlem i slutet av juni.

För Sverige vore det förödande att stå kvar utanför Nato och utan vår närmaste bundsförvant. I svensk säkerhetspolitik har Finlands förutsättningar alltid varit en tungt vägande faktor. Finland sak är vår, och vår sak är Finlands. Ryska hot ska aldrig diktera vår framtid.