Medan uppmärksamheten kretsar kring hur en Kristersson-ledd regering kommer att se ut, förbereder sig ett annat land för att gå till valurnorna. På söndag ska det italienska folket göra sina röster hörda. Det är ett parlamentsval som kommer att följas noggrant i stora delar av Europa.
 
Inte minst på grund av det säkerhetspolitiska läget. Som ett av EU:s största och mest inflytelserika länder spelar Italien en viktig roll i unionens stabilitet. Hittills har det funnits en blocköverskridande uppslutning bakom Ukrainas rätt till frihet och självständighet, men den breda samsynen kan spricka om energikrisen förvärras och inflationen tilltar. Det blir svårt att koka pasta med en avstängd gasspis, skriver till exempel en krönikör i Financial Times – och sätter fingret på Italiens beroende av rysk naturgas.
 
 

Uppställningen i det favorittippade blocket bådar inte heller gott för Italiens tunga roll i internationella sammanhang. De två mindre koalitionspartierna består av främlingsfientliga Lega, vars ledare Matteo Salvini har nära band till den ryska regimen, och Forza Italia – som företräds av den tidigare skandalomsusade premiärministern Silvio Berlusconi.
 
Det största partiet heter Italiens bröder och har vuxit rekordartat sedan valet 2018. Då uppgick stödet till drygt fyra procent, och idag uppskattas det att var fjärde väljare är beredd att lägga sin röst på partiledaren Giorgia Meloni som ser ut att bli landets första kvinnliga premiärminister. Ett av många problem är att hon företräder ett parti som inte alls förknippas med att vara statsbärande. Tvärtom är Italiens bröder ett parti som vuxit fram ur den fascistiska myllan.
 
Trenden är tyvärr inte förbehållen Italien. Runt om i Europa flyttar partier med auktoritära rötter fram sina positioner, bland annat genom att presentera enkla lösningar på komplexa samhällsproblem. I april såg det länge ut som dött lopp mellan centristen Macron och ytterkantsnationalisten Le Pen i det franska presidentvalet. Och på hemmaplan blev Moderaterna omsprungna av Sverigedemokraterna som det näst största riksdagspartiet.
 
Melonis ideologiska arv har dock inte undgått italienarna. Hon försöker därför ge sken av att vara mogen för rollen som regeringschef, genom att understryka landets tongivande roll i EU-samarbetet och i försvarsalliansen Nato. För resten av Europa bör det vara tydligt att partiet är långt ifrån rumsrent. Särskilt inte Meloni som i sin ungdom har fällt uttalanden som att facisten Benito Mussolini var ”en bra politiker”.

 

På kort sikt är det få, om än någon, som tror att Italien kommer att bli en fascistisk stat. Mer sannolikt kommer landet att bli mer slutet, minoriteter lär mötas av en större misstro och – som många i Bryssel befarar – kommer Meloni att försöka utmana viktiga EU-institutioner. En av hennes inspirationskällor är nämligen Ungerns Viktor Orbàn. Det kommer att ge avtryck.